Att finna sig själv

I dagarna gör jag ett trist men nödvändigt jobb. Mammas lägenhet står tom, efter flytten till äldreboendet. Tom på möbler, förutom en säng, en soffa och lite annat, som mamma inte tagit med sig. Men samtidigt är lägenheten full av grejer. Porslin, linne, sparade tyger, husgeråd, kasettband med mera, med mera. Alltså full av minnen.

Mina två systrar, som inte jobbar (De är två, nu rätt rutinerade pensionärer.) gör hästjobb med att röja och sortera under dagarna. Själv har jag bara kvällar att ta till för att dra mitt strå till stacken, vilket jag får lite dåligt samvete för.

I två kvällar har jag försökt bringa reda i en gruva av foton. Sortera och slänga. Det finns massor. Man fastnar gärna, när man träffar på foton, som man knappt visste fanns. Som jag inte minns. Det slår en hårt att inse hur livet liksom sprungit iväg. Fotona kastar mig tillbaka till pojkåren och jag får nya perspektiv på mitt liv. Som återfunna pusselbitar, som man inte ens visste var försvunna. Tiden blir så komprimerad, så kort.

Det får mig också att inse att det liv som levs ska levas nu. Det har jag väl i och för sig insett nästan alltid. Men nu blir det så påtagligt. Så konkret.

Försöka duger.


Bilden är tagen i den lappländska fjällvärlden. Vid Vassijåkk. Detta var en sen augustivecka, då solen stekte och värmerekorden stod som spön i backen. Fjällbäckarna var badbara. Jag tror bilden är från 1959. Mamma står och tittar efter att den skopa vatten hon just slängt mot mig ska landa rätt, dvs på min rygg. Jag har ännu inte känt de kalla vattnet, men förstår vad som väntar.

Jag kommer ihåg den där veckan tydligt. Den sjunde dagen, när vi skulle åka hem, hade det snöat på fjälltopparna.

(Bilden är klickbar.)

*****