Förmodligen en dödssynd

Denna sensommardag, med ljumma vindar och sol, har jag nog gjort mig skyldig till ett slags frosseri.

Jag har röjt. Ris, grenar, kvistar, småträd. Förra hösten parkröjdes på vår allmänning. Från vår stuga har vi sett hur avklippta grenar legat och gulnat i sommar och nu när markvegetationen börjar glesna (Blåbärsriset döljer inte så bra längre.), så ser det för skräpigt ut i vårt grannskap. Nu tog jag tag i saken.

Eldslågorna stod upp mot den blå himlen flera meter höga. Jag bar och stretade och fyllde på i flera timmar. Det tar aldrig slut. Svetten lackar. Det är varmt i luften och hett vid elden.

Jag tycker det är kul att elda. Inte så att jag har pyromanistiska (heter det så?) böjelser, men ändå.

Så slår det mig plötsligt. Här står jag och eldar upp något som egentligen skulle kunna användas på ett bättre sätt. Allt går upp i rök, och ingen energi tas tillvara.

Om till exempel en namibisk familj såg mig, skulle de förmodligen gråta. De, som får slita ihop bränsle genom att i sitt torra ökenlandskap vandra långa sträckor.

Denna dag har jag förmodligen slösat upp en årsförbrukning.

*****