Spåren förskräcker

I det allmänna mediebruset börjar nu uranbrytningtongångarna höras igen. Kärnkraften har ju, enligt några, blivit lite inne igen.

Jag är motståndare. Det är lika bra att få det sagt. Både till kärnkraften och uranbrytningen. Det försäkras att både det ena och det andra har blivit säkrare - ja, så gott som kravmärkt, och ekologiskt.

Hittills har vi inte haft någon uranbrytning i Sverige. Det gjordes några valhänta och totalt urkorkade försök i Ranstad för många år sedan. Men sen blev det stopp. Mest på grund av att ekonomin. Det gick inte ihop. Brytningen var också mycket diskuterad ur miljösynpunkt.

För det är ju det där med gruvor. Avfallet. Här i Norrbotten är vi vana vid gruvdrift och ser förstås både de rikedomar det ger, även om de inte hamnar här. Men vi ser också problemen och riskerna. Lakningsdammar, som innebär potentiella giftbomber.

Då har vi ändå mest bara järn- och koppargruvor här. Uranbrytningspositivisterna (nytt ord, skapat av mig) menar ju förstås att "nu har tekniken kommit så långt; det blir säkert". "I Canada och Australien klarar man det." Jo pyttsan. Den moderna Aitikgruvan utanför Gällivare, drabbades av dammbrott för ett antal år sedan, med stor miljöpåverkan som följd.

Vad hade hänt om det varit en urangruva?

Nej - jag tycker riskerna är alldeles för stora. Lägg därtill att driften av våra kärnkraftverk i Sverige inte ger något pålitligt intryck. Små och många incidenter de senaste åren känns skrämmande. Inte heller tycker jag att vi ska importera uran från något "säkert" ställe. Alltså faller kärnkraften.

Såg du förresten dokumentären Blybarnen, som gick i SVT i söndags? Gör det. Den filmen skildrar ett ypperligt exempel på hur det går till, när gruvavfall ska tas om hand på ett "säkert sätt" av ett "pålitligt företag" i ett land, som har mycket stor gruvdriftserfarenhet.

Jojo.

*****


Andra bloggar om: Kärnkraft, Uranbrytning