Inte ens nervös

Med ett igenkännande leende, läser jag en liten berättelse hos Motvalls gubbe.

Den handlar om något som kunde ha blivit en kulturell höjdpunkt, men som istället fick mörkbruna sidor.

Jag kände igen den där händelsen. Inte så att jag upplevde den på plats,(jag tror vi tillhör olika åldersklasser) men jag hade genomlevt situationen själv. Dock helt utan störande inslag. Nej - i mitt fall var det troligen succé. Men för Motvalls gubbe gick det sämre, eftersom han hade förts bakom ljuset av de stora grabbarna.

Det hela handlar om poesi.

- Ge rum, jag vill opp,
sa Rabarberknopp.
Så sprängde han med sin röda topp,
men jorden sa stopp:
-Du får lugna dig lite, Rabarberknopp!

- Ge plats, jag vill opp,
sa Rabarberknopp,
han svällde av styrka, han glödde av hopp,
-pass på, jag vill opp,
jag vässar min topp,
jag känner hur våren gror i min kropp!

-Tittut, tittopp,
nu sticker han opp,
nu hälsar han glatt med sin röda topp
och svaras av kvittrande fåglars tropp: -Välkommen hitopp,
välkommen, välkommen Rabarberknopp!


Det var den vers jag deklamerade. Förmodligen med stor inlevelse. Det var första klass. Examensdag. Jag var alltså den där rabarberknoppen, iförd gröna pappersblad med röda inslag. Jag är inte säker på att jag hade lärt mig alla verserna, men kanske kunde jag två av dem utantill.

Succén var given. Och redan i klass 2 hade jag avancerat till kung. Sämre gick det för Motvalls gubbe.

---


Bilden ovan visar min egen storartade debut på offentlig scen. Inför hänförda klasskamrater med tillhörande föräldrar, vittnar jag om rabarberknoppens kamp för sitt berättigande.

*****