Ont

Nu gällde det. Inte för att jag vet hur jag hamnade i det här sammanhanget. Men nu var jag där och kunde inte backa. Det var bara framåt som gällde.

Jag kan inte heller säga att jag hade några påhejare, men stämningen var på något sätt positiv ändå. Man får nog ändå säga att det i situationer som denna mest är principen "själv är bästa dräng" som gäller. Och det hade jag helt klart för mig.

Därför tog jag nu sats. Ordentligt. Snabbt, energiskt kom jag fram till den verkliga startpunkten och effektivt slängde jag mig uppåt, framåt och fick till en extra skjuts vid andra steget. Känslan av framgång var påtaglig. Det här skulle gå bra... Iväääääääg.... Aj!!! Vem fasen har ställt en sovrumsvägg här? Just här!?? På stadion.

Och där slutade min karriär i trestegshopp.
En ond tå, påminner mig nu om hur snabbt den krassa verkligheten kan slå till. Med all kraft. Särskilt mot en sovrumsvägg.

Hoppas du haft en god morgon.

*****