Jo, jag är här

Oändligt trött. Man känner sig som en askkopp, som inte blivit tömd. Och ändå helt tom. Kan det vara multipla personligheter jag drabbats av. Långa dagar. Många dagar, med övertidsjobb. Och det går väl bra. Om man bara såg slutet. En ljusning i molnet.

Att jobba länge, går väl an. Men tempot! Så gott som ingen återhämtning under dagen. Och om man går och tar en kopp kaffe och sätter sig ner i fikarummet, så stiger man upp efter 30 sekunder. Dåligt samvete. Kan jag rädda någons hemresa?

Särskilt när kunderna är trevliga och förstående, så vill man göra allt. Men inser att man inte kommer någon vart i många fall.
Frustration är tröttande.

Imorgon blir det ett långpass igen. I Piteå. Från nio till sex och därefter kundträff på kontoret i Luleå under kvällen.

Det är tur att man har ett kul jobb.
I grunden.
Den håller.

*****