Rånlandet, Valborgsmässoafton kl 22.07

Det blev en blöt kväll. Inte som du nu fantiserar om i ditt huvud, utan rent bokstavligt. Regn, dimma, lite snöblandat. Inte en chans att få eld på någon brasa, utan otillåtna hjälpmedel. Och här håller vi oss till det någotsånär naturliga.

Vi hade förresten ingen hopsamlad hög att ens försöka med.

Så det blev innekväll, med middag. Det var det!
Lugnt och skönt.

Förutom ett litet drama, förstås. Det var då jag fick syn på något som hasade över snön på baksidan av huset. Bara en rörelse sådär i ögonvrån. Där bakom vinbärsbuskarna. Nej, nu var det stilla. Inbillning. Men så... i halvskymningen såg jag en rörelse igen. Något rörde sig med långsamma, utdragna rörelser över snöfältet. Det såg inte friskt ut.

På med stövlarna och dunvästen, handskar och ut.

Där i den kalla omgivningen hade en stor groda planerat att ta sig någonstans. Den var kall och slö. Hoppa var det inte tal om, utan den släääpade sig fram i den ogästvänliga miljön.

Jag har inte någon större kompetens, när det gäller att rädda växelvarma djur. Annat är det med kraschade fåglar. Men jag ansåg att denna stackare var helt på fel ställe. Lyfte den till ett dike, där frisk smältvatten porlade. Tänkte att den skulle uppskatta detta. Men några tecken på det syntes inte. Den hamnade lite på sniskan och blev liggande, liksom avsvimmad.

Inte kunde jag lämna den där. Så jag tog upp den igen, lyfte på lite vitmossa i dikeskanten och placerade in grodan där. Redan i min hand kurade den liksom ihop sig och fann sig i att bli omstoppad.

- Glad Valborg, sa jag till grodan.

Och gick in i värmen. Till lite ost och vin.
Tur att man inte är groda.


*****