Och allt bara för att...

Jag dignar. Händerna fulla. Ibland fickorna, eller axelväskan. För man måste ju vara säker på att man har allt med sig. Inte har glömt något, någon.

Det handlar om nycklar.

Inte att undra på att LKAB och andra gruvbolag går bra. Bara mitt nyckelinnehav har säkert krävt en rejäl sprängsalva i Kirunagruvan. I alla fall känns det så.

Först knippan. Nyckel hem, en till porten och en till dörren. Olika för att någon jäkel gick och stal en huvudnyckel en gång för länge sedan. Eller hur det nu var. I vilket fall var vi tvungna att byta lås i portarna.

Sedan en nyckel till garageporten... Nej, förresten den ligger alltid i bilen. Åter till knippan; nyckel till stugan, till mammas äldreboende, till jobbet i Luleå.

Vidare - Bilnyckeln, förstås. En nyckel till garaget i Piteå, och en till jobbet i samma stad.

Tungt, jobbigt. Har jag rätt nyckel med mig, tänker jag. Och tar alla. För säkerhets skull.

Och allt bara för att folk inte kan skilja på sitt och mitt.
Det är enda orsaken!

Finns det ingen som kan uppfinna något?
*****