Lumparminnen

Jag gjorde min värnplikt på dåvarande A8 i Boden. Året var 1969. Ett år senare än väntat på grund av att man inte hade plats för en del av oss året innan.

Inte såg jag fram emot den där tillvaron, som skulle ta nästan ett år av mitt liv. Onödigt, tyckte jag. Lite nervöst var det också, förstås. Fösas ihop med ett gäng grabbar, som jag inte kände. Rätt mager och klen var jag också på den tiden. Skulle jag klara av detta äventyr.

Anpassningsbar har jag alltid varit. Det visade sig att jag klarade både det ena och det andra. En hejare på skytte. Vår pluton fick medalj för det, nästan allihop. Jag som aldrig någonsin hade hållit i en bössa.

Lämplig som bandkanonförare ansågs det också. Och med hjärtat i halsgropen skulle jag ta hand om en 52 ton tung mackapär. Köra den på vägar och i skog, över stock och sten. Tre miljoner kronor styck, kostade de där fordonen. Det var en hiskelig summa på den tiden. Och jag hade ansvaret för att den skulle fungera. Jag, som inte var ett dugg motorintresserad fick plötsligt plugga in hur man repade en 12-växlad hydraulväxel, styrväxlar med mera. En RollsRoycemotor skulle också servas och en turbinmotor från Boeing fanns också under motorluckorna. Jisses!

Ute på övning var min tillvaro väldigt bra. Jag satt nedsänkt i den där plåtburken, med värme och tak över huvudet. Oftast var jag sist kvar av besättningen på fem man förutom jag, eftersom beredskap rådde. Kompisarna var ute och slog upp tält. Jag bevakade instrument, till övningen avbröts och jag kunde inta min plats i det uppvärmda tältet.

Det var också under en sådan övning jag upplevde mitt köldrekord. Vi hade -44. Och bodde i tält. Övningen avbröts på morgonen "eftersom materielen kunde ta skada". Oss själva var det inte så noga med, uppenbarligen.

Men man fixade det. Så här i ett långt tidsperspektiv känns det hela som en enda lek. En lek med allvarsam botten. Man lärde sig att bo med ett blandat gäng. Vanligt folk, från olika bakgrunder, från olika landsdelar. Vem som helst. Och det funkade. Vi tog hänsyn till varandra, lärde oss massor, och blev goda vänner.

Från och med idag finns inte värnplikten längre. Inga fler lumparminnen. Nu blir det ett yrke. Med anställda soldater.

Hur blir det?
En sluten värld?

Och en förlorad chans för dagens unga att lära sig samexistens.

*****