Skärgårdshelg

Det finns två naturtyper som tilltalar mig mer än andra. Båda finns i mitt Norrbotten. Skärgården och fjällvärlden.

Första morgonbåten ut på böljorna i lördags. Brändöskär var vårt mål. Tre år sedan sist. Samma stuga väntade oss inte långt från båtbryggan. Detta är ett paradis i Luleå skärgård. Total avkoppling. Tyst, förutom de ljud som natur och en och annan båt låter höra. Ingen elström. Lampor behövs ju inte heller den här tiden på året.


Trots ljusblå löften från landets alla meteorologer, om strålande sol och fint, låg molnen i ett jämngrått täcke över himlen mest hela lördagen. Förutom då dimman svepte in. Men det var varmt.

Det enda man ägnar sig åt på ön, är att strosa omkring. Det strosas alldeles för lite i människors liv idag. Att bara gå dit näsan pekar (för min del antingen ner i marken, eller upp i luften), helt planlöst. Meditativt. En vernissage på öns galleri besökte vi också.






Att sedan få vara med om hur dimman lättar, hur solen bryter igenom och ger ett magiskt ljus, är också en ynnest. Det hände rätt oväntat på kvällen. Och vi beslutade oss för en middag ute vid solgaveln, med utsikt över hamnen. Varmt, vindstilla och myggfritt.

Egenodlade jordgubbar, mörk pistaschfylld choklad och ett djuprött vin, får inleda. Kalixlöjrom med avocado följde, och därefter en dygnsmarinerad fläskfilé med en sallad på roman- och ruccolasallad, finstrimlade rotfrukter, ädelost, rostade pinjenötter och belugalinser. Karamelliserade, varma nektariner därtill.

Smulpaj med rabarber och vaniljgrädde till kaffet.

Surr och prat.

Eftersom alla bor efter "huvudstråket" passerar folk på två armlängders avstånd, stannar till och byter några ord.
-----

En djup och god sömn tar slut i en solig morgon, som landets alla meteorologer lovat skulle vara grå och regntyngd. Det måste vara ett enkelt yrke det där. Man kan lova runt och hålla tunt utan att någon hålls ansvarig. Nåja - nu var det ju bara positivt. Det utlovade myckna regnandet blev sju minuters regnstänk där dropparna föll med minst två decimeters avstånd från varandra och lämnade marken torr till 99 procent. Att det däremot blåste småspik, som senare blev sjutumsdyckert, var det heller ingen som hade haft en aaaaaaaning om att det skulle komma.

Inte kunde vår turbåt angöra vår hamn. Men vi kom hem i alla fall, tack vare att skärgårdstrafiken i Luleå skärgård fungerar bättre än SJ. Vi blev hämtade av ett havsvidunder, som på vågtopparna körde ikapp turbåten vid en lugnare brygga och levererade oss med full trygghet till en lugnare hemfärd.


*****