Mat och sån't

torsdag, juli 08, 2010

Som livet

Hinner med en hel del på lunchen. Det är fördelen med att bo i en medelstor stad. Först en ljuvlig Västerbottensglacerad lax med potatiskaka, följd av en kopp kaffe, med utsikt över folklivet. Systemet med uppdrag; det skulle köpas bubbelvin för en kompis räkning som skulle ges till ett födelsedagsbarn. Förmodligen langning i lagens mening. Men då får det vara så.

Till blomsteraffären.
- Ska du ha den själv?
- Näe, den ska ges bort.
- Då sätter jag lite snyggt papper om krukan.

Och inte nog med det. Jag hinner dessutom med att söka, finna och köpa två presenter till födelsedagsbarnet, från mig själv också.
Man är väl effektiv!

Hem med grejerna och sedan tillbaka för eftermiddag på jobbet.

- Vi har väntat på dig i sju minuter.
Jo, jag är lite sen från lunchen. Det medges.
- Nähäpp, sa jag.
- Jo, titta på klockan där. Jag vet vad den var när du gick.
- Okej - Men titta på den där klockan, den som går rätt, så ser du att det inte är så.

Två kolleger står och stampar och blir avlösta. De har lastat lunchpicknicken för en paus i parken. Men jag såg nog att den ena kom från toaletten precis när jag kom in, så det var nog en rätt ihålig anklagelse om att de fått vänta.

Lugnt tempo. Affärsresenärerna har semester. Det märks. Fick försöka rädda en flygresa från Rom till Sverige för en resenär som glömt sitt namn. Ett alltför vanligt fenomen nuförtiden, då namn och passuppgifter mera sällan stämmer överens. Den här gången gick det heller inte. Passageraren får försöka åka på sin biljett. Går det inte så går det inte. Flygbolagen vägrar acceptera att byta namnet. (Det finns anledningar till att de gör rätt, men det tänker jag inte förklara här.)

När klockan blir fem drar jag hemåt. Ingela ska eventuellt komma förbi och hämta sitt fynd, som hon fått inkvartera i vårt förråd. Men hon meddelar att hon blir sen och vi får vänta till imorgon med det. Träffar en annan bloggare som jag får en kram av. Just nedstigen från höga höjder, var han på väg hemåt med sin vovve Rufus Ruben. Vi enades om lunch imorgon, eftersom jag gärna ville veta mer om hans eskapader.

Jag skulle ju vidare till födelsedagskalas.

Så går en torsdag. Lite som alla andra. Lite annorlunda.
Som livet.

*****

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Välkommen att kommentera.