Varför

Många gånger har jag undrat över mig själv och min längtan till fjällen. Vad är det som gör att man vill dit? Vill vara där, ofta under stor ansträngning. Rent obekvämt, opraktiskt, jobbigt.

Men det är som ett reningsbad. Som ett spa för själen. Som en retreat. Man lämnar allt - Folk, fordon, teve, radio, tidningar. Ingen telefontäckning. Det skulle kunna bli världskrig, utan att man får veta något.

Man går in i en egen värld. Bär sin bostad på ryggen och förflyttar sig i snigeltakt. Hela existensen bygger på det man har i ryggsäcken. Mat, kläder, säng, köksattiraljer, bränsle, hygien- och förbandsartiklar. Naturen bjuder på resten, och det är ju förstås inte så lite.

Väl framme vid vårt egentliga basläger, gör vi det bekvämt för oss. En bra tältplats skall vara mjuk, torr, utan knölar, ingen risk för översvämning vid störtregn, och nära (helst intill) en inte alltför högljudd bäck med friskt vatten, som lätt kan nås. Ibland kan det vara ett rent helsike att hitta rätt ställe.

Lägg därtill att platsen ska ha en vacker utsikt, men ändå ligga i lä för ilskna vindar, och helst i skugga för morgonsolen. Det är inte lätt. Man får ofta ge avkall på en eller ett par av de där detaljerna, även om vi i detta fall har tänkt stanna på ett och samma ställe i några dagar, för att göra dagsturer.

Den plats vi valde hade alltså det mesta, utom den där skuggan för morgonsolen. Inte var det särskilt mycket lä heller. Får duga.

Sedan är det bara att koppla av. Sitta och stirra. Eller läsa. Kanske en promenad. Äta lite. Fika. Njuta av nuet, luften, dofterna, ljuden och ljuset. Och så en daglig exkursion till någon spännande sjö, dalgång, eller kanske topp.

Det är rent. På något sätt ursprungligt. Och alldeles naturligt och fantastiskt.

Därför!






*****