Mat och sån't

måndag, oktober 11, 2010

Bakom ryggen på Lill

Innan teven fanns, och radions enda kanal slutade sina program med nationalsången senast vid midnatt tillbringades min barndoms lördagskvällar ofta i sällskap med de vuxna. I frånvaron av det mediebrus, som numera dominerar kvällsnöjet, var det istället umgänget med bekanta, vänner, eller kanske släktingar som fyllde helgkvällen. Ibland med lite fest, då sockerdricksgroggarna stod på bordet och kortleken åkte fram för en fyrmanswhist. Det var främst när vi hälsade på hos moster och morbror i andra änden av stan.

Men lika ofta var det bara ett stilla samtal, eller en diskussion som böljade fram och tillbaka. Och jag fanns med, där i bakgrunden. Jag förstod väl bara en bråkdel av det som avhandlades. Men jag var med. Mest därför att mina rätt många år äldre syrror inte var så värst intresserade av att vara barnvakt, utan hellre tillbringade kvällen med killarna på stan.

Så jag fanns alltså där. I bakgrunden. Med stora öron. Blev jag sömnig kröp jag upp i soffan och lade mig i bakom mammas rygg och somnade.

Ett särskilt sådant tillfälle kommer jag ihåg. Då hade jag blivit 12-13 år och mycket mer förståndig. Det var på en fjällstation dit vi hade åkt på något av vinterloven. Det var mina föräldrar och jag (syrrorna förstås på något annat äventyr), faster och farbror och mina kusiner och några släktingar till dem. Det var skidsemester. Fortfarande ingen teve och heller ingen radio kunde höras så långt ifrån Kirunasändaren. Det var umgänge runt kaffebordet som gällde. Trötta efter en dag ute i friska luften med massor av sol och Nivea Ultra-doft.

Den kvällen blev något av en väckelse för mig. Jag minns nu inte vad samtalen rörde sig om. Men det var den där goda, varma stämningen, berättarglädjen... de där samtalen där ämnena griper tag i varandra och bildar en enda lång kedja av intressanta berättelser från än den ena, än den andra av oss runt bordet, eller för min del uppifrån våningssängen, där jag satt uppflugen med god översikt. Timmarna flög iväg, men eftersom det var ledigt från skolan fick man ju stanna uppe lika länge som de vuxna.

Jag minns tydligt hur jag morgonen därpå, bara vid minnet av kvällen, riktigt njöt av hur kul det hade varit, och hoppades på att även denna dags kväll skulle avslutas på samma sätt. Skulle det verkligen kunna finnas fler spännande skrönor, eller berättelser som jag ännu inte hade hört.

Det goda samtalet. Har vi glömt det? Den förmågan. Nej, naturligtvis inte. Men nog har det väl hamnat lite i skymundan.

Vad jag önskar att jag någon gång fick vara med i Sommarpratarna i SVT. Där finns det goda samtalet. Där griper ämnena in i varandra. Där länkar berättelserna ihop till en kedja, på det där sättet som jag minns från den där fjällsemestern.

När jag tänker efter, så är jag ju där. I bakgrunden. Men jag undrar vad Lill Lindfors skulle säga om jag kröp upp bakom henne och lade mig.

Och somnade.

*****
Andra bloggar om: , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Välkommen att kommentera.