För 23 år sedan tillbringade vi en tre veckors semester på Kreta. Vi bodde enkelt på ett litet familjehotell i Agia Marina, någon mil väster om Chania.
Vägg i vägg bodde en ung tvåbarnsfamilj, som vi blev bekanta med eftersom vi hade markterasser vid samma husknut. Något slags "tycke" uppstod, trots ganska stor åldersskillnad. Deras barn var små, ett par år bara. Men vi hade så kul. Stillsamt kul. Inte så att vi hängde fast vid varandra hela tiden, utan för att vi träffades i stort sett varje dag, för att berätta vad vi gjort, för att ta en whisky i solnedgången, för att spela yatzy när ungarna somnat, för att bara sitta och prata på terassen, eller gå ut och käka tillsammans. Vi hade något slags allmänmänskligt, omedelbart och djupt intellektuellt utbyte av varandra.
Vi har aldrig träffats under alla dessa år sedan den gången. De bor på Västkusten. Men enstaka julkort har passerat åt båda håll. Så pass att vi hållit koll på varandras adresser i alla fall.
Nu hade Jerry städat "några lådor i tvättstugan i går och hittade bla ett julkort från 2006 med er mailadress så jag fick impulsen...", till ett långt och trevligt brev, där han berättar om familjens liv. VD-jobb i internationell storkoncern och nuvarande arbetslöshet. Barnen, som vi ibland hjälpte till att dra i barnvagn, har nu flyttat ut och är 25 år gamla. Frun har startat eget.
Och plötsligt svindlar det. Det som känns som igår svischar iväg på ett obeskrivligt sätt. Så länge sedan och ändå så nära.
Det var ett privilegium att få det där mejlet.
Perspektivet på livet förändrades.
I helgen ska vi svara.
*****
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera.