Lördagsjobb och snuva

Så var det dags för lördagsjobb. Inget som jag älskar, precis. Känner mig dum och okunnig, eftersom man vid de här tillfällena nästan uteslutande tar hand om privatresenärer. Jag är van vid ett annat resande, andra färdmedel, andra resmål och andra ändamål för resan. Det skiljer mer än de flesta utomstående någonsin kan ana.

Men det blev rätt bra ändå, för "allmänheten" höll sig lugn i det vackra vädret och hade förmodligen valt shopping, shopping, shopping.... som vanligt är när solen skiner.

Jag fick datorn full med problemlösningar istället. Passuppgifter i USA-bokningar som plötsligt bara var borta. Puts väck. Tack och lov kunde jag rätt raskt rekonstruera, vilket var tur, för resan gällde idag.

Sedan hade ett flygbolag plötsligt avbokat en flygning mitt i en lång resplan helt utan synlig anledning. Larmberedskapsläget inträder. Resan bokad. Biljetter färdigställda för länge sedan och så skulle resenären plötsligt inte kunna åka hem från Newark (New York). Men i Houston, Texas träffade jag på en ung dam, som verkligen kliade sig i huvudet och undrade, precis som jag, vad som hade hänt. Hon satt mig på väntning för att utreda. Där satt jag i 7-8 minuter och lyssnade till en sådan där djup mansröst, du vet, som förekommer överallt i amerikansk reklam, som mässade om Continentals fördelaktigaste sidor om och om och om och om och om igen...
- Sorry to keep you waiting Brent.(De är inte så bra på namn därborta, även om jag har ett som är väl kompatibelt med amerikanska namn.) I have restored the reservation. Don't know what happened, but it should be OK now.
- Will that be reflected in my system, frågade jag.
- I don't seriously know, but you could sign in to our website with the Continental reference. It will be visible there.
- Did you seat him as well.
- Oh yes. I could send you a confirmation by e-mail if you like.
- Please do, sa jag.
- What's the address, frågade hon
Jag bokstaverade min adress, som består av för och efternamn och mitt företag.
- Thank's Brent. I will send it right away.
- Appreciate your help. Good night. (Hon satt ju i Houston. Klockan där var halv tre på natten.)
- Have a nice day, sa hon.

Mejlet kom aldrig medan jag var kvar.

Nästa fall rasade över mig rätt kvickt, då jag upptäckte en avlägset bekant i bokningsströmmarna och vars medresenär fått fel efternamn. Det var jag övertygad om, såvida de inte skulle på bröllopsresa. Det visste jag inget om och eftersom jag inte var skyldig till bokningen kunde jag av sekretesskäl inte rota särskilt mycket i det. Detektiven i mig vaknade dock till liv och jag kontaktade en källa. Jodå - jag hade rätt. Namnet var fel.

Felaktiga namn i flygbokningar är inte att leka med. En bokstav fel jämfört med det som står i passet kan i vissa fall betyda att man inte får kliva ombord på sitt flyg. Sedan är det också så att reglerna för att byta namn i en bokning är milt sagt omfattande och betyder väldigt mycket jobb.

- Då får jag väl ringa Air China då, tänker jag. För att förhandla, fjäska, övertala. Det brukar bli totalt nej. Och så blev det nästan nu också. För hela Air China (inget litet bolag precis) hade stängt.
- Var snäll och ring tillbaka när vi har öppet, löd det kärva budskapet fast på engelska från någon avlägsen horisont.

Problemet olöst. På måndag får någon annan ta vid.

Du skulle bara veta, vad som pågår i kulisserna, och som vi ibland får brottas med. Och till 99,6 procent funkar ju allt friktionsfritt. Men det är många system som ska klaffa runt hela jorden på bråkdelar av sekunder, så jag är egentligen mer fascinerad över att det funkar.

Tur i alla fall att butiken var rätt tom på folk. För det var rätt tidsödande grejer att ta tag i det där. Skönt att stänga och vandra hemåt de 252 meterna.

Nu får jag vila, vårda min snuva.
Middag blir jag bjuden på.

*****