Om att ta en annan väg. Eller - Jokken som försvann

I evigheters evighet, vad det nu vill säga, eller i alla fall sedan den senaste istiden, har Gohpasjohka ringlat sig nerför sin dal. På vintern frusen under snön, men ändå tillräckligt stor för att inte frysa helt. På våren och sommaren en brusande fors, som med kraft format sin egen väg nerför fjället. Från högfjällsdalen sydväst om Gohpascorru och ner till Torneträsk. En färd på en mil och en höjdskillnad på 800 meter. Det blir en rätt vild färd.

Men så en dag i juli beslutade sig jokken för att bryta sina vanor. Kände sig färdig med sin vanliga väg, gjorde slag i saken, vilket i det här fallet var sitt eget "golv", bröt upp det och försvann. Rakt ner i jordens innandöme.

Trakten kring Björkliden, där Gohpasjohka finns, är känt för sina grottor. Några av Sveriges absolut längsta grottsystem finns här. Grottkrypning är populärt och även jag har varit inne i en del av dem. Det fick man göra som skolutflykt under skoltiden i Kiruna.

Det som hände i somras är en unik händelse. Grottforskare säger att sannolikheten för att det ska inträffa är en gång på tusen år.

För två veckor sedan besökte jag stället. Det är fascinerande att gå i den torrlagda jokkfåran. Se hur jokken jobbat, slipat, polerat klippväggarna till riktiga konstverk. Jag kunde inte riktigt bedöma hur lång den torra fåran är, men kanske någon kilometer. För när man kommer längre ner mot Björkliden, så finns jokken där, som om inget har hänt.

Där ungefär mitt i bilden försvinner jokken ner i underjorden.

"... som om inget hade hänt."

*****
Andra bloggar om: Gohpasjohka, Björkliden, Geologi, Grottor

Läs mer här.

Och här.

Om grottkrypning i Björkliden.