Shopofobi

Idag har jag utsatt mig för ett eldprov. Visserligen av det mildare slaget, men ändå. Vi åkte till IKEA.

I akt och mening att inhandla på förhand bestämda och nödvändiga saker. Vi visste att de fanns där. Dessutom skulle vi kolla förutsättningarna för ett eventuellt framtida inköp.

Jag anade oråd redan på parkeringsplatsen, där jag var tvungen att tränga in min snygga Audi mellan två minibussar. Det var den enda plats som fanns att tillgå. Jag hade alltså tur och fick samtidigt beklaga de olyckskamrater som kom efter mig och fick åka runt runt runt runt runt runt runt runt och runt för att spana efter ett ledigt fack.

Pinknödig var jag också och uppsökte därför bekvämlighetsinrättningen för detta ändamål så fort jag lyckats klämma mig in genom entrén. Minst femton personer befann sig där redan. I samma ärende. Ja, förutom de barn som testade den nya handtorken modell JAS-motor, vilket gjorde tinnitusen glad.

Som sagt - Vårt besök hade ett syfte. Och vi tog genast itu med att uppfylla målet. Nu var det så olyckligt att alla andra - jag säger ALLA ANDRA hade ett helt annat syfte med sitt besök i varuhuset. De var nämligen där för att shoppa. Eller strosa. Eller släntra runt den förutbestämda bana som snitslats ut genom avdelningarna. Utrustade med vagn, precis som jag, och med blicken flackande än hit än dit, för att ta in alla intryck hindrade de mycket framgångsrikt min framfart, som snabbt reducerades till cirka fem meter per minut, eller så. Max, alltså. Genomsnittsfarten var säkert bara två meter i minuten.

Inte heller finns någon omkörningsfil, ty den är nämligen blockerad av shopparens övriga familjemedlemmar, var och en utrustad med sin vagn, var och en fullt upptagen med att flacka runt med blickarna, stanna, känna, klämma, diskutera ...
 - Men guuuuuu va snygg, tycker du inte?
 - Å, men kolla. En sån som Svenssons köpte. Jag hörde talas om det. Var det inte en sån de rekommenderade till oss också. Vad säger du, ska vi slå till också.

Och nåde om du i din strävan att föra din vagn framåt, plötsligt inser att du gått förbi en avdelning där du borde ha stannat. Att vända om är inte att tänka på. Man har väl sett westernfilmer och vet hur buffelhjordar fungerar. Eventuellt kan man föra in sin vagn lite åt sidan, tillsätta vakt och på snubblande labyrintvägar försöka ta sig tillbaka de tre meter som behövs för att snabbt knipa åt sig den utsedda varan och ansluta till hjorden. Efter en halvtimme har man kommit tillbaka de tre meterna till utgångspunkten. (Den här operationen avråder jag ifrån. Den innehåller rätt många farliga element.)

Hos mig stiger paniken. Jag hade tänkt plocka åt mig mina varor och vara härifrån inom 30 minuter. De andra är säkert kvar där än, vimsande omkring, sju timmar senare. Förmodligen går de runt där utan någon som helst aning om att stället stängt. De fortsätter bara natten igenom.

Nåväl - Efter någon timme var vi klara och kunde checka ut. Tack och lov finns en självscanningskassa. Ingen kö. Alltså inte särskilt populärt. De vanliga kassorna hade dock långa, jag menar lååååååååååååååååånga köer, som folk äääääääälskar att stå i någon timme till med sina vagnar fyllda av grejer som de absolut inte tänkt sig och förmodligen aldrig behövt, eller kommer att behöva.

Tur att man inte är som folk.


*****