Ut i det stora okända

Så vågade den språnget till slut. Den svartvita flugsnapparens unge. Vi har holken precis utanför gästrumsfönstret, där jag också sitter och bloggar.

Idag såg jag den första ungen i holkhålet sitta och gapa efter mat, samtidigt som föräldrarna retfullt närmade sig, utan att ge något. Jag förstod då att det var dags för utcheckning för den lilla.

Nedanför det träd där holken finns finns inga buskar. Bara blåbärsljung. Ofta har jag funderat vad som händer, när en unge hoppar. Den kommer ju att hamna i blåbärsriset och aldrig mer få luft under vingarna, tänkte jag. Inte heller betror jag ungen med att kunna styra. Den har ju aldrig ens sett stora världen, d.v.s. vår tomt.

Intensivbevakning följde. Och den blev inte särskilt långvarig. 30 sekunder ungefär. Jag råkade släppa blicken för bråkdelen av en sekund, men hann i ögonvrån se att någo hände. En liten duboll for iväg helt på tok snett och störtade rakt ner i den tätaste undervegetation den kunde hitta.

Larmet gick. Jag ut med kameran. Den lilla skulle räddas. Lyftas upp i en buske. Jag hade sett precis var den hade landat och efter lite letande hittade jag den. Bara ett litet huvud med ett ögonblänk syntes. Jag närmade mig försiktigt med kamera och varsamma händer.

Men se det gick inte. Den lilla fågeln irrade sig allt längre in och var snart som uppslukad. Jag spanade och letade överallt och till slut flög den, jo den flög, ut ur riset och iväg till en stubbe i närheten. Då blev jag lugn, tog några bilder under överinseende av både mamma och pappa snappare ivrigt varningspipande.

En kvart senare kom nästa unge. Den hade bättre ordning på navigationen och satte sig på en gren lite ovanför holken.

Fin känsla av att ha varit med.









*****