Det närmar sig

Jag går min första längre promenad efter olyckan. Haltar lite ibland, när jag tar ut stegen för långt. Eller egentligen så långt jag brukar. Då protesterar svansen. Men jag kan gå fort istället.

Det blir en bra stund. Men jag träffar flera bekanta efter vägen. Anita och Marianne står och pratar i ett gathörn.
 - Var det ni!?? Jag läste ju om det.
Båda damerna blir förskräckta, efter att jag fått frågan om hur jag mår. Sådär i allmänhet, som man gör och alltid förväntar sig att svaret blir
 - Jotack jag mår utmärkt.
Den här gången blev det lite mer nyanserat när jag berättar.

Snart skiljs våra vägar och jag går vidare uppåt stan efter att ha tagit några bilder av ljusinstallationen på Floras kulle. Kvällen är iskall, trots sina bara 5-6 minusgrader. Det blåser nämligen rätt småfriskt. Så småfriskt att jag inte känner igen nästa bekanta som kommer emot mig. Hennes ansikte (hon går i motvind) ser lite ansträngt, hopsnörpt ut, och vi hinner passera varandra innan hon ropar fast mig.
 - Hej Bert, säger Nina.
Hon känner däremot till hur det är med oss. Jag får en kram och en hälsning hem.

Rätt mycket folk ute, trots en vanlig torsdagkväll. Restaurangerna lyser varmt ut mot Storgatan. Det ser trivsamt ut i stan. Sverigedemokraterna sitter väl hemma och kurar, för de vågar sig nog inte ut och möta vår verklighet.

Hemma bjuds jag på säsongens första lilla glöggmugg.

Det närmar sig.

*****