Mat och sån't

tisdag, maj 07, 2013

Var finns felet

Första sidan på dagens Dagens Nyheter idag: Stress gör att de mår dåligt. En stort uppslagen artikel i en av våra lokaltidningar, NSD: Många unga elever mår dåligt.

Och inte lär de sig något heller, verkar det som. De verkar inte kunna förstå vad de läser och kan heller inte skriva, när de väl försöker på universiteten.

Visserligen är skolorna alltid föremål för besparingar, indragningar, och dåliga lärarlöner. Så låter det i alla fall. Men samtidigt finns det skolor där varenda elev får en egen dator. Privat har de också ofta en smart telefon.

Valmöjligheterna är snudd på obegränsade, om man jämför med hur det var förr, då man valde humanistisk, handels, eller teknisk linje. Punkt.

Nu kan man gå kulturinriktat, estetiskt, motorfordons, elitmatematik, utförsåkningsgymnasium, simgymnasium, musikdito, ........ och säkert några tiotal andra inriktningar.

Och ungdomarna mår pyton.

 - Det känns som om man ska vara så förbannat stark hela tiden, säger en. Man ska plugga, ha ett jobb, flytta hemifrån.

En av tio tycker att livet är meningslöst, enligt DN.

Vem är det som ställer kraven? Med risk för att verka gammal sur gubbe så tror jag att det curlas alldeles för mycket. Ungarna blir ju aldrig självständiga. Föräldrarna projicerar sina egna tillkortakommanden på sina ättelägg och knuffar på, krattar och sätter upp en agenda enligt egen fason. Så att barnen ska lyckas. Till varje pris.

Sedan ska jag inte sticka under stol med att det finns barn och unga, som inte har något stöd alls från hemmet. I alla fall inget "pluggstöd". Traditionen har liksom inte funnits i familjens tidigare led. Det påverkar säkert och skyndar definitivt på segregationen. Fattig - rik.

I någon mån förstår jag även de unga. Världen idag är väldigt nära. Med alla sina frestelser. Till synes lättåtkomliga. Succéhistorier av olika slag som visas i alla olika sorters media. Idol, Talang, Top model ... Tävling, tävling och åter tävling, för att nå en förment gyllene framtid.

Och världen rusar på, trots domedagsprofetior. Konsumtionsivern verkar aldrig klinga av. Det köps, det shoppas, det konsumeras.

Men inget slits.
Mer än klimat.
Och människor.

Det vi borde göra är att lugna ner tempot. Återgå till en lägre nivå. Frivilligt.
Tillåta oss att kanske betala lite mer i skatt, så att vi gemensamt och för allas bättre kan börja shoppa lite bättre välfärd, lite vassare infrastruktur, bättre skolor med vettigt innehåll.

Frivilligt, som sagt. För det kommer att kännas bättre än den motsats, som annars blir verklighet.

*****

4 kommentarer:

  1. Ja man kan bli förvånad hur många ungdomar som mår dåligt. Det mest alarmerande är ju att antalet självmord stiger kraftigt i den yngre åldern. Det här shoppinglivet som de lever i ger nog lätt en känsla av meningslöshet. Det finns ju en ny urban arbetarklass med ungdomar som jobbar i serviceyrken. De tjänar dåligt, har osäkra anställningar, och inga egna bostäder. De hankar sig fram i storstäderna eller i norge.
    Du har nog rätt om lösningen. Att vi måste släppa konsumismen, och söka andra värden i livet. Jag tror faktiskt att den rörelsen kommer att starta hos ungdomarna, den unga urbana arbetarklassen.
    Bra inlägg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sven: Jag ser också en gryende mottrend. Låt oss hoppas på den.

      Radera
  2. Verkligt bra skrivet!
    Som mamma till tre i norra London ser jag just den har typen av "curling" for nasta generations investment bankers och advokater varje dag. Barnen skall minsann lyckas lika bra som sina foraldrar. Helst, givetvis, battre. Det ar oerhort jobbigt att inte ryckas med sjalv och pressa pressa pressa sina barn. Jag forsoker stanna upp och tanka efter manga ganger. Leta efter mina svenska roetter och den "riktiga" roda trad som jag vet finns dar i tillvaron om man bara letar.
    Dessa pressade barn blir dock oftast anda inte precis det som foraldrarna hoppats, utan hittar foraldrarna "till trots" en egen framtid som passar dom. Men dom har forlorat det mesta av sin barndom och antagligen hunnit kanna sig mer vardeloesa an vi gjorde under hela var uppvaxt , innan dom ens blivit tonaringar. Riktigt sorgligt....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ammis: De där som "förlorar sin barndom" tar igen det, när det blivit myndiga och egentligen ska vara "färdiga" för vuxenlivet. Men då är det andra som får ta över "uppfostringsfrågorna". Tyvärr.

      Radera

Välkommen att kommentera.