Panikfredag

Idag har kunderna verkligen satt oss på prov. Med sin mängd. Vår växeltelefonist fick med blossande kinder ta hand om det vi i gruppen inte mäktade att svälja. Det var omöjligt. Hon hade inte varit med om något liknande.

Själv kämpade jag både med Brisbane, Halmstad och Isafjördur och det mesta däremellan. En strandad resenär som missat en anslutning från Alger och fastnat i Paris fick hjälp att ta sig hem.

Annat var småpotatis jämfört med en kollega som kämpade med en grupp där det gått snett med transporten av deras sportutrustning. Där har det både svettats, svurits och gråtits. Och lösningen är långt ifrån synlig ens vid horisonten.

Övertid och stress får mig att ringa hem, säga att jag blir sen och besluta att vi blir kvar i stan. I alla fall ikväll. Besvikelse över att konstatera att en framtida skidhelg inte blir av eftersom jag inte kan vara ledig när allt sällskap kan, gör inte att mitt humör blommar. Inte  ett humör av den goda sorten i alla fall.

Det handlar mer om vredens druvor.

Grrrrr!

Reta mig inte.

*****