Men oavsett miljö, så kan jag alltid känna vemod, när jag bryter upp. Det kan gälla från stugan, som jag vistas mycket i. Det kan förstås även gälla en vanlig charterresa, som man måste åka hem ifrån.
Men det största vemodet är när jag lämnar fjällen. Märkligt. Men vistelsen där innebär tydligen mycket mer, än vad som syns. Vi har haft uselt väder och fått inskränka många planer varje dag. Molntäcke i knähöjd. Vi har inte sett en enda fjälltopp, utan hade utan vidare kunnat vara på Uppsalaslätten istället.
Ändå känns det alltid "fel" att lämna fjällen och åka tillbaka till stan. Kanske är det enkelheten. Stillheten. Renheten. Tankarna flyger fritt. Minimal påverkan från den yttre världen. Ingen TV, och få nyhetsuppdateringar från radion. Man filosoferar istället.
Uppbrottet innebär dock alltid en sorg.
 |
| Sista kvällen. Då passade solen på att visa sig för i stort sett första gången. |
*****
Känner igen det.
SvaraRaderaJag upplever själv samma känsla.
Ja, du vet ju hur det är.
RaderaKänner också igen mig i den där ambivalensen. Men fjällen har ändå en särställning, där kan man helt tappa koncepterna. Det är för storslaget, går inte att ta in. Vill minnas att Ulf Lundell uttryckte detta suveränt i en av sina romaner. ( Vinter i paradiset?)
SvaraRaderaSom sagt - Lugn och ro och plats för egna tankar. Inte dråsar det in några räkningar heller... ;-)
RaderaJa renheten och stillheten, och den mäktiga naturen. Ingen människa har förstört där ännu. Det finns ingen vackrare plats på jorden, hur fina de än må vara.
SvaraRaderaLisa: Många är de som inte upptäckt detta. Men det kanske är rätt skönt ändå, när jag tänker efter.
Radera