Sista oktoberdagen

Till Rånlandet och stugan i skogen vid havet för att besikta ett jobb, som utförts (hör och häpna) av en hantverkare. Han har gjort vad han lovat. Ja, löftet är ett år gammalt. Minst. Och vi hade väl våra tvivel även idag. Men nu ringde han och ville att vi skulle åka och kolla.

I frostig morgon åkte vi dit och kunde konstatera att det var fixat. Nästan. Återstår en del isoleringsarbete.
 - Jag tar det till veckan, sa han.

Tyvärr kan jag inte låta bli att tänka "vilken vecka?".

Vi hade inte planer att stanna utan åkte hemåt igen efter att ha matat djuren. De tackade med att omedelbart flockas kring automaten.

Stadsdag. Lunch på Hemmagastronomi - butik och matbar. Ljuvlig miljö. God mat. Trevlig stämning. Rustik lyx. Älggryta och ett glas gott rödvin. Långlunch, som vi blev bjudna på. Det var en överraskning.

Handlade i butiken. Dessert till kvällens hemmamiddag.

Första halvan av dagen blev av första klass.

*****

Stilla förvintermorgon ...

.. på Rånlandet.

 

 

***** 

Vårt kök ...

.. ligger i absolut norrläge. Aldrig någon sol som skiner in ... Eller??

 

 

 

Uppdatering: En välglasad fasad tvärs över gården ser till att vi får solljus även i norrfönster.

 

***** 

För hundra år sedan

Idag skulle min mamma Ina ha fyllt 100 år. Hon hann inte riktigt ända fram.

Men en bit över 97 är också aktningsvärt.

Grattis från oss som finns kvar!

------------


Texten nedan har tidigare publicerats i september 2006

Ibland har jag varit lite avundsjuk på de där hemvändarna. Ni vet de där som kommer hem till jul, eller till sommaren. Kommer hem till sina föräldrahem, där de vuxit upp. Någon sådan fast punkt har jag aldrig haft. Dels har vår familj flyttat mellan Boden, Luleå, Kiruna och Luleå igen. Men vi har alltid bott i lägenhet.

Det närmaste jag kan komma till en hemgård är banvaktsstuga nummer 514 i Kaisepakte. Det ligger ungefär 2 mil öster om Abisko. I den stugan är min mamma född.

Dotter till Augusta Petronella och Johan-Anton, och när mamma kom till världen hade hon även en ett och ett halvt år äldre syster, Ida Frideborg.

I detta hus, som inte är speciellt stort, bodde ytterligare tre personer. Det var en järnvägsarbetare, som bodde på övervåningen tillsammans med en kvinna. Samboförhållanden var väl inget som existerade då. Hon var förstås hans hushållerska. Denna hushållerska hade också en dotter. Vem som var far till henne, förtäljer inte historien.

Min mamma föddes alltså här, långt ifrån BB, som väl möjligen kunde återfinnas i Kiruna åtta mil bort. Året var 1914. Det här var då väglöst land. Däremot dundrade tågen förbi knuten. Morfar var banvakt och hade ansvaret för en kilometer järnväg. För varje kilometer fanns en ny banvaktsstuga. Grannar närmare än så, var det inte tal om.

Här växte hon upp tills hon blev 10 år. Sommar som vinter levde familjen här. Inget rinnande vatten. Uppvärmning med vedspis. Ingen affär. Järnvägen var den enda förbindelselänken med yttervärlden. Kanske lika bra det. Första världskriget rasade ju därute.

Kanske föddes mamma där innanför.

Med tåg fick man sina beställda varor. När den beställda lådan kom, var det förstås lilla julafton. Ofta hade handlaren lagt med några karameller till barnen, i en liten strut. På köpet.

Tåget var också det enda sätt som mamma och hennes syster kunde resa till skolan i Abisko med. Sju år gammal var det bara till att börja pendla. Var det kallt ombord, fick man elda i kaminen. De två milen tog en stund. Skoltåget skulle ju stanna vid många banvaktsstugor längs vägen.

Vilken barndom. Mamma kan än idag berätta hur det var att växa upp där. Hur hon och systern en midvinterkväll låg i snön, och tittade på norrskenet som sprakade över himlen. "Det inte bara syntes, det hördes också", berättar hon.

Ned till sjön var det brant. Men längst nere finns en vacker sandstrand. Sjön är Torneträsk, en av Sveriges djupaste sjöar. Sju mil lång, en mil bred på bredaste stället, som var precis där mamma bodde. En gång försökte de åka skidor över till andra sidan, men vände. Det blev för långt för en liten flicka.

I mitten av tjugotalet flyttade familjen. Det gjorde man inte så där av egen fri vilja när man var anställd av SJ. Man blev förflyttad. Nu bar det iväg till Glommersträsk, en liten by i södra Norrbottens inland, på sträckan Jörn - Arvidsjaur. Där blev mamma och moster snart kända som "stationsflickorna". Buslivet bestod bland annat i att spela hartsfiol hos pianolärarinnan i närheten. Speciellt kul var det när hon hade lektion.

Familjen hamnade så småningom i Boden, där mamma också träffade min pappa så småningom. Pappa, som också var född, samma år, men en månad tidigare i ett järnvägshus i Krokvik, mellan Kaisepakte och Kiruna. Ibland har jag undrat om föräldrarna kände till varandra efter banan. Om min mormor och morfar hade hört, att nu hade "Bodins i Krokvik fått en liten son, minsann".

I början av september besökte jag mammas stuga. Nästan inget är förändrat, förutom modernisering. Rinnande vatten och värme, förstås. Och sedan slutet av sjuttiotalet finns landsvägen, femtio meter ner mot sjön.

"Oj vad många träd som har växt upp", säger mamma, när jag visar henne bilderna. "Och staketet är borta."



- - - - - - - - - -


*****

Har man ingen vidare utsikt ...

.. får man ta hjälp, av huset mittemot.

Det ser ut att bli en vacker dag att döma av tillståndet bortom frukostbordet klockan kvart i sju.







*****

Tiden går

Sagoparad i klass 3. Ann-Katrin
prinsessa. Bloggaren Musse Pigg.

DN 29 oktober

Slår upp Dagens nyheters familjesida och tittar in i en skolkamrats glada ögon. Ann Katrin Agebäck fyller 65. Naturligtvis. Vi gick ju i samma klass.

Klass 3, 4 och 5. Därefter flyttade jag till Kiruna. Hon blev kvar i Luleå, men har alltså flyttat söderut någon gång och blivit kvar där.

Grattis Ann Katrin!

*****

Uthyres

Härom veckan upptäckte jag av en slump att mitt pass passerat bäst-före-datum. Det hade alltså plötsligt blivit sämst och skulle inte ha kunnat användas ens i våras.
 - Hoppsan, tänkte jag.

Eftersom man aldrig vet vad som kan hända, beslöt jag att skaffa nytt pass med en gång, så att man inte står där, utkallad till något uppdrag i utlandet och få panik. Sagt, och nu, gjort.

Förritidenpass - Riktig fotograf

Mitt förra pass var ett med tio års giltighet. På den tiden (låter som förra seklet) gick man till en fotograf och bad att få bli fotograferad. Man fick kolla på kartor med massor av bilder och kunde välja ut den, där man såg ut som en fotomodell för Dressman. Sedan traskade man till polisen och fyllde i blanketter och lämnade sitt foto. Sedan kom passet med rekommenderat brev någon månad senare.

Nu fungerar det inte så. Nu går man till polisen, ställs upp i ett ståsolarium och ombeds titta i det blåmärkta objektivet längst upp i solariet. Sedan får man skriva sin namnteckning med en plastpinne på en skrivplatta i solarie- väggen. Till saken hör att jag gick i isande motvind till polisen med tårarna rinnande ur rödkantade ögon.
 - Klart om en vecka, säger polisen på andra sidan glasväggen. Vill du hämta det här?

Jo, idag hämtade jag det.
 - Nej, jag behöver inte ditt leg. Jag känner nog igen dig, sa den trevliga unga tjej som tog emot mig den här gången.
Jag fick en klar känsla av att personalen på passenheten, eller vad det nu heter, har väldigt kul på fikarasterna, då de kollar alla "fångregisterporträtt", som numera blir resultatet i det där solariet. Hittade jag inte en bullsmula i vecket längst in mot passets rygg. Hm!
 - Vill du se, frågade hon och började bläddra upp passet.
 - Nejtack, sa jag bryskt och skrev min namnteckning i det därför avsedda fältet i passet.
 - Tack, då var det klart. Betalat har du ju redan gjort.


Nytt pass - Alla helgons blodiga natt 13, Upplösningen

Jo, tänkte jag. Här betalar man för varor man inte ens får se. Redan innan varan är producerad. Var skulle man annars acceptera det?

Nåväl - Nu kom jag på en inkomstkälla. Du kan få hyra mitt pass. Det kan komma till användning i helgen.

Tänk dig när det ringer på dörren i hällowiiiiiiiiiintider. Du har inget godis hemma och i likhet med mig gillar du inte kommersiella amerikatraditioner. Tvärtom.
Öppna bara dörren mot de där skräckungarna.
Visa mitt pass.

Och vips - Så var du av med dem.

*****

Läs även andra bloggares åsikter om Pass, ID-kort, Polisen, Tekniska framsteg, Halloween

Bara en bild

Årets sista?

*****

Oktobermorgon

En skål kanel- och kardemummadoftande fullkornsvälling, DN och NSD, ökad beredskap vid myndighetsbyggnader i USA och "hôga flôden" i Svealand.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

*****

Eftertankens friska fläkt

Glädjande nyheter. Vår nya regering funderar starkt på att införa värnplikten igen. Det fiasko som den borgerliga regeringen hittade på med ett yrkesförsvar, ska överges om det går som regeringen vill.

Jag kan bara hålla med försvarsministern, när han konstaterar att försvarets förankring hos folket behöver stärkas. Han talar inte bara i den militära betydelsen, utan rent allmänt. Ett krismedvetande som gått förlorat.

Otaliga gånger ser jag tecken på att småttigare och småttigare motgångar, av många upplevs som katastrofer. Ofta upphaussade av slaskpressen. Det är dödssmittor, chockvärme, snökanoner, monsterstormar och annat. Saker som ofta visar sig starkt överdrivna, men som inte följs upp. Än mindre fastnar eventuella (dvs obefintliga) tillrättalägganden hos allmänheten.

Med tanke på de tecken vi ser, med vresigare väder där människor drabbas av stormar och översvämningar (nu senast i Dalarna, där en campinganläggning plötsligt blev ett "katttttastråååååfområde") borde vi alla tänka till och kanske förbereda oss lite bättre. En organisation som låter dig leva ostört i alla upptänkliga lägen, är omöjlig att förverkliga med löneanställda, vilket nu har visat sig. Yrkesförsvaret har alltför få att ta till. Personalomsättningen är stor. De flesta stannar ett par år och går sedan vidare i andra yrken.

Själv har jag flera gånger efterlyst allmän "krisplikt" för alla vuxna. Kanske kommer vi stegvis närmare.

Heja, heja, heja .....!

*****
Läs även andra bloggares åsikter om Försvaret, Krisplikt, Värnplikt, Klimat, Regeringen, Bekvämlighet, Naturkunskap, Medmänsklighet

Ett plus ett

Men snälla korpral Björklund! Hur kan du säga att ett erkännande av den palestinska sidan gör att vi "stöttar den ena parten i en konflikt"???

Hur länge har vi stöttat Israel? 66 år! Tala om ensidigt. Ja - enfaldigt.

Jag är uppenbarligen bättre i matte än du. Kan räkna till två.

*****

Jisses så ovant

Solen skiner. Molnfri himmel och nästan tio plusgrader.

 

Det blir en del utejobb.

 

Holk ska sättas upp. Ved bäras in. Kajakerna höstputsas för att slås in i presenning över vintern. Regnmätaren har gjort sitt och får komma under tak.

 

Nu vill vi istället ha snö.
Massor.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

*****

Vaknar ...

.. i stugan i skogen vid havet. Strömlöst.

Letar fram reservkapacitet. Lampa. Radio med vev. Tappar upp vatten i två tillbringare.

Ser att det är svart hos närmaste grannen också. Det känns lugnande. Då är det inte något som jag själv måste ta tag i. Det är bara att vänta.

Men snart kommer dagsljuset. Tidigare än vanligt. Det kan vi tacka vintertiden för.

<<<>>>

Söndagmiddag

En enkel och god söndagsmiddag fixades på en halvtimme idag. Kycklinggryta improvisato.

• Skala och skär lämpligt antal morötter, palsternackor och rotselleri i bitar
• Klyfta en rödlök eller två och slanta en bit purjo
• Skär kycklingfilé i munsbitar

Hetta upp en stekpanna, modell wok och bryn kycklingbitarna hastigt. Krydda med någon god och passande krydda. Ta upp och låt vila.

Bryn den skurna rotfrukterna på något svagare värme. Sprinkla med citronsaft.

Under tiden kan du hacka torkade tomater. Ansa ett lämpligt antal broccolibuketter och öppna en burk oliver (Svarta eller gröna spelar ingen roll.).

Tillsätt grädde när rotfrukterna fått lite färg. Späd med mjölk så att det täcker innehållet i pannan till hälften. Krydda med någon curryblandning och lite chili och tillsätt grönsaksfond. Lite skånsk senap är också gott. Smaka av. Ofta. Och en gång till.

Låt puttra på svag värme i tio minuter, gärna under lock.

Dags för kycklingbitarna att åka ner i puttret och koka med i fem minuter innan du lägger i purjo, tomater, oliver och små broccolibuketter. Dra på värmen så att det kokar upp hastigt i någon minut eller två. 

Servera. Ät. 

Vi drack ett glas vin till maten. Montmija La Chapelle. Det var slatten som blivit över från kvällen innan. Vi dricker vin rätt ofta, men i små mängder. Till en middag delar vi på en halv flaska och låter resten bli över till en annan middag.

Allt, utom kycklingen (tyvärr), och senapen, gjordes med ekologiska och Kravmärkta varor. Jo - Även vinet.

<<<>>>

Vad har hänt

24 år tog det. Efter ett ständigt harvande och gnyende två gånger varje år, alltså vid minst 47 tillfällen tidigare.

Återkommande anfall av illamående och konstiga symptom, sömnlöshet, eksem, förvirring och andra märkliga och för läkarvetenskapen okända orsaker. Dock på senare år väldokumenterat i sociala medier, bloggar etc.

Igår kväll gick jag och lade mig som vanligt vid elvatiden, eller möjligen något senare. Jag sov gott och vaknade den vanliga tiden, dvs vid halv sju. Trots att jag är ledig. Det är ju söndag, och även om jag numera åtnjuter flera sådana dagar i veckan, så är jag rätt strikt med att hålla samma tider alla dagar. Det blir som bäst.

Givetvis väntade jag en timme extra innan sängkanten intogs igår kväll, för att invänta klockslaget 23.00 vintertid. Klockan hade alltså ställts tillbaka redan då. På så sätt rådde inget tvivel om hur det stod till, när jag slog upp mina grågröna på morgonen. Klockan var tjugo i sju. Basta!

Den där, för många svenskar ångestskapande har jag, förmodligen på grund av ovanstående beskrivna metod, aldrig upplevt.

Och märkligt nog har jag idag inte hört, eller sett ett endaste gny över den nya tideräkningen. Det tog alltså 24 år innan svensken lärde sig.

Grattis Svea och Sven och alla era medmänniskor!


*****

Här ligger ...

.. Rånlandschilin och mognar.

*****

Vi åker ut ...

.. till stugan trots att väderutsikterna ser bedrövliga ut. Grått, grått,  grått och blött. Den snö som kom i torsdags är borta. Det har kraftiga sydvindar sett som sin uppgift att fixa.

Det får bli en innehelg.

<<<>>>

I dagens tidning ...

.. hittar jag en intervju med min kollega på privatreseavdelningen. Den avdelning där jag inte har någon kompetens. Tur att Åsa och hennes närmaste kolleger finns.

Hon får den obligatoriska frågan som ofta ställs till oss.
- Behövs ni, nu när alla bokar själva på nätet.

Uppenbarligen är det så att vi behövs. Jag har hört samma fråga i snart 15-20 år, de vill säga i nästan hälften av mina yrkesverksamma 44 år i branschen. Så många gånger har vi blivit "dödförklarade" att vi måste ha fler liv än rätt många katter sammanlagt.

På företagssidan där jag haft min hemvist gör vi det vi är bäst på, nämligen hålla koll på att den enskilde resenären får del av de avtal som slutits med olika leverantörer. Eller att resenärerna håller sig till företagets resepolicy. Det är det många, många företag som uppskattar. Så kan de själva istället fortsätta att vara bra på det som de är till för. Sin egen verksamhet.

Det lönar sig bäst.

<<<>>>

Minneskonst

Ibland blir jag riktigt imponerad. Till och med av mig själv. Det är väl en god egenskap, eller hur? Eller är det bara skryt, kanske.

Hursomhelst .... Min nyvunna frihet fick mig idag att försöka mig på DN:s torsdagskryss. (Det svåraste av de dagliga kryssen i den tidningen. Fyra prickar.) Jag tog itu med det till eftermiddagskaffet. Grundledorden handlade om Ungern. Om Ungern för länge sedan. Om Ungern när jag var sju år, dvs 1956. En bild på en gubbe, som tydligen ledde landet före revolutionen.

 - Inte en aaaaning, tänkte jag och funderade inte vidare på det. Jag gav mig också sjutton på att inte fuska med lexikon eller googla. Istället fortsatte jag med tankeverksamhet kring nedre delen av korsordet. DN:s torsdagskryss är svårt. Ofta i samma division som tidningen VI:s.

Men så fick jag ut ordet "idyll". Och det där y:et blev sista bokstaven i gubben.
 - Men det blir ju Imre Nagy, tjoade jag i min ensamhet.
Namnet dök upp från någon undangömd hörna i hjärnan, så självklart att jag nästan blev skraj. Var det verkligen sant? Hette han verkligen så. Och var fick jag det ifrån. Jag kan heller inte säga att det är särskilt bekant ens nu, när jag väl fått det verifierat.

Jag avhöll mig ståndaktigt från att ta till lexikon för att kolla riktigheten, utan fortsatte med orden kring "Imre". Lätt som en plätt blev det ifyllt, och jag kunde konstatera att namnet var korrekt.

Doftminnen lär vara starka. Det har jag skrivit om ett par gånger, och första gången redan 2005. Men vad handlade detta om? Luktade kaffet Imre, eller Nagy. Var det bullen, eller hade jag ätit ungersk gulasch till lunch?

-----

Gissa om jag blev ännu gladare när jag kunde lösa kryssets andra stora fråga: Vad hette hans efterträdare.

Jodå - Det satt som en smäck en kvart senare.

*****
Läs även andra bloggares åsikter om Korsord, DN, Minne

Räddar den sista ...

.. från balkongen.































*****

Kväll

Lugn och ro. Det gillar jag emellanåt. Bara det inte blir till en vana. Idag var det till och med lite lugnare på jobbet. Chefen var borta .... Nej, jag menar, just veckan före ett skollov blir det lite lugnare eftersom de flesta av våra kunder inte har någon att mötas med på annan ort under lovveckan. Alltså kommer det inte in några panikärenden.

Men jag är ju inte drabbad ändå, nuförtiden. Jag jobbar inte med direkta kundfrågor längre. Ändå hade jag fullt upp. Besvara mejl. Göra uppföljningar. Uppdatera hemsida. Sålla leverantörsinformation som ska vidare ut till medarbetarna, och en hel åtgärdslista med punkter, där jag tack och lov kunde bocka av en hel del idag.

Sedan sa jag trevlig helg och traskade hemåt i blåsten. För något lugn råder inte utanför väggarna. Och nu ikväll tar det i ordentligt, även om det är långt ifrån stormstyrka. Snö har utlovats. Det har börjat nu och ska fortsätta hela natten och hela morgondagen, sägs det. Men tyvärr blir det sedan varma sydvindar igen.

Lugn och ro. Teven avstängd efter Debatt med frågor om den förmodade undervattensverksamheten. Jag vet inte vad jag ska tro om den. Men ett är säkert. Medierna har inte vilat. Men sällan haft något att berätta.

Imorgon är jag ledig. Det känns bra.

*****

Ovanför

Nu tänkte jag språkspana igen. Eller rättare sagt språkfundera.

Vi bor i en landsända som genomkorsas av en, för många, exotisk företeelse. Inte för oss själva, förstås. Inte ens för övriga svenskar, trots att de flesta inte i så stor utsträckning varit här och korsat polcirkeln.

Polcirkeln är nog mera beryktad utanför landets gränser. I klass med ekvatorn, verkar det som. Det har givetvis våra turistföretag tagit fasta på. Och det är där jag reagerar.

Ofta ser jag att någon sevärdhet, något hotell, eller annan turistverksamhet "is situated 100 kilometers above the Arctic Circle".

Above??!

Själv skulle jag skriva eller säga "north of". Det enda som är "above" polcirkeln är himlen, solen och alla stjärnor. Men jag kanske har fel.

I The Guardian hittar jag ett reportage i deras kultur-konst-arkitekturavdelning om min barndomsstad. Det är skrivet med anledning av att stan ska flyttas.

"Located 145km inside the Arctic circle, Kiruna ...."

Det var en lite oväntad variant.

De skrev i vilket fall inte "above".

*****

Läs även andra bloggares åsikter om Swedish Lapland, Turism, Språk, Svengelska, Norrbotten, Polcirkeln

Riskgrupp

Så sitter jag och väntar igen.

Landstinget bjuder på en shot.

Mot influensa.

För oss gamlingar. 

 - Du var nog yngst i väntrummet, sa sköterskan.
 - Jo, sa jag. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

*****

Ofrivillig humor - eller ???

Detta är vad som möter mig, när jag tittar på ryska ambassadens svenska hemsida.

Man undrar.

Lite.

Kolla själv!

*****

Å ta mig sjutton ...

.. har vi nu inte fått ett nytt nyhetskorn att väva historier kring. (Nej, jag tänker inte på territorialkränkningar i Stockholms skärgård.) I morse ett tio minuters långt inslag i P1 morgon.

Mellanårsval i USA:s delstater.

Mums!

(Tala om territorialkränkning!)

*****
Obs! Ovanstående inlägg kan innehålla spår av ironi.


Läs även andra bloggares åsikter om USA, Lydstaten Sverige, Val, Sveriges Radio, P1, P1 morgon

Däckbyte

Jobbigt!

Kämpar

*****

Lyssna

Fascineras över sättet som många journalister uttalar det som pågår i Stockholms skärgård i dagarna.

Exempel: ubbåtsjakt, ubbåtsjakthelikopter, ubbåtsjaktstyrka. Det vill säga, med betoningen på jakt.

Jag säger U-båtsjakthelikopter.

*****

Lunchtips

Jag har så länge jag varit helt yrkesverksam, lagt mig vinn om att äta bra lunch. Alltid vällagat. Aldrig skräpmat. Det har jag kostat på mig och varit omsorgsfull när jag valt matställen. Lunchrasten har också alltid varit mer eller mindre helig som vilopaus. Inget "lassande" och sedan ut på stan för att shoppa, shoppa eller shoppa!

Nu får jag förstås ändra vanor, eftersom jag lämnat arbetslivet till stor del. Ekonomiskt måste jag dra ner på excesserna. Därför har jag också bestämt att uteluncherna får koncentreras till de dagar jag arbetar. Tisdag och torsdag träffar du mig alltså på något lunchhak av bra kvalisort.

Övriga dagar blir det alltså till att hitta på något annat. Laga hemma. Tiden finns ju, så ursäkter faller. I vårt hushåll har också alltid principen lätt måltid på kvällen varit den som gällt. Lunchen får alltså bli huvudmålet. Det är ju också på dagen man behöver mest näring.

Då fick jag också idén att dela med mig av mina mest lyckade rätter. Som idag. Jag satte igång direkt efter min långa promenad. Det skulle bli något med lax.

Då kör vi! (Jag gör bara en portion)

• Sätt ugnen på 200 grader.
• Smörj en ugnsform.
• Skär vitkål (den är så god nu på hösten) i fina strimlor.
• Skär purjolök på valfritt sätt.
• Skär palsternacka i bitar.
• Skär ett lagom syrligt äpple i klyftor. Jag hade Ingrid Marie.
• Skär en laxfilébit i lagom stora tärningar.

Lägg ner grönsakerna i den smorda formen. Salta och peppra. Stänk över saften av en halv lime och ringla pyttelite honung över (Det ska inte bli sött.), och sätt in i ugnen i tjugo minuter.

Under tiden steker, eller rättare sagt, bryner du laxbitarna snabbt. De ska inte bli genomstekta. Krydda.

När formen stått i ugnen i tjugo minuter lägger du i laxbitarna och toppar med lite riven ost. Västerbotten eller annan stark ost är bäst. Gratinera i 5 minuter.

Klart att äta!

Servera med valfri sallad. I mitt fall babyspenat. Den behöver ingen dressing eftersom de ugnsstekta grönsakerna har mycket smak och syra.

Alla råvaror utom laxen (tyvärr) var ekologiska.

Gott. Jag lovar!

*****

Effektivt

Snötäcke i några timmar och redan har någon frisk unge varit kreativ.

En snögumma, med snygg sjal och välsminkade läppar. Och näsan är lite "röd".

Rätt vältrimmad trots allt.

Markerad midja och inget gäddhäng.

*****

Så sant

Frågan om hur vi ska stoppa Europas snabbaste urbanisering, den som pågår här i Sverige, är det inte bara jag som ställer mig.

PO Tidholm konstaterar bara faktum i sin krönika från Godmorgon världen idag.

Läs eller hör den själv.

*****

Luleå 19 oktober klockan 08.57

Gomorron

 

***** 

Stadshelg

Lördag på hemmaplan är också kul. Gårdagskvällen med goda vänner, surr, prat, tapas hos Dubbe (Hon har ett dubbelnamn.), assistans av Ulla (Mamma till en av mina forna kolleger.), och vinet stod M och A för.

 

Musikal med imponerande proffsighet. Eftersläck hos Dubbe och hemma när lördagen var en timme gammal.

 

Och idag en lång flanerande vandring längs soldränkta stränder i friska minusgrader och en fika på Kulturens Hus.

 

Jag står för middagen ikväll. En vacker reninnerfilé tempereras och serveras med rotsaker och skirat blåbärssmör.

 

Livet är gott.

 

 

 

 

 

*****

Jaha - En reninnerfilé

Vilken helkväll

Show och eftertanke. Det blir slutorden om den kväll jag hade igår.

Se den om du finns i närheten av Luleå. Eller res hit.  (Vet ej om denna jätteuppsättning går på turné.)

Till och med hitresta Hässleholmsbor såg den.














*****

Var glad

Fick min första riktiga (den från PPM) pensionsutbetalning idag.
Å jäklar vad jag bidrar till landets vällevnad.

Tur att nå'n står för fiolerna.

*****

En kaffe under palmerna

 

***** 

Språkspaning

Här i Luleå har vi ett företag som heter Reklamcentra.  Vad jag vet är det ett enda företag. Ett enda, och borde alltså heta Reklamcentrum. Ofta hör jag också "ett köpcentra ska byggas..... ".

Svenska är svårt.

Idag hörde jag en reporter på Vetenskapsradion som trasslade in sig i ett annat ord, som ofta ställer till det. Scenario.

Ett scenario, två scenarier.
Scenariot, scenarierna.

I inslaget pratar hon om "ett scenarie" flera gånger och ta mig sjutton klämmer hon inte i med ett "scenarium" också mot slutet, som tyvärr är bortklippt i play-versionen.

Hm!

Under morgonen hördes också det nya sje-ljudet  i ordet "affich"

*****


(Detta var ett inslag sponsrat av språkpolisen.)

Och vidare

Och dagen fortsätter

Heldag med utsikt

Återseende

 - Ursäkta, men visst är det Birgitta?
Jag såg något bekant i damen som jag passerade, när jag gick runt montrarna på Clas Ohlson.
Hon vände sig om, tittade på mig.
 - Jo, så heter jag.
 - Då gick vi i småskolan tillsammans, sa jag.
 - Men hur känner du igen mig?
 - Du är dig så lik, sa jag.
Hon skrattade gott.
 - Men vad heter du då, undrade hon.
Jag presenterade mig.
 - Vilken skola var det vi gick i.
 - Lövskata, sa jag. Vi gick trean, fyran och femman i samma klass.
 - Ja, jag gick ju ettan och tvåan i Skurholmsskolan.
 - Och jag kom från Norra Örnässkolan.
 - Men så fantastiskt. Jag fattar inte att du känner igen mig.

Där stod vi en bra stund och pratade minnen från förr och uppdaterade oss om nutiden. Hon jobbar ännu full tid med spännande jobb hos polisen.
 - Ja, du vet. Jag fotograferar mördare och tjuvar för registren, och stöldgods och sån't som blir bevismaterial. Jag är nog äldst i hela Sveriges poliskår snart, tror jag, sa hon och skrattade.

Jag berättade om vad jag gör och har gjort.

 - Men så kul att träffa på någon från så länge tillbaka.
 - Har du kontakt med någon av de andra, frågade jag.
 - Nej, sa hon. Du då?
 - Ja, jag har ju en kollega som också gick i samma klass, så vi har kontakt.

Vi skildes och gick var och en till vårt.

Examen i klass 3. Lövskataskolan 1958. Birgitta läser inövad vers och är tulpan. Numera kollega Jan var solros. Själv uppträdde jag med dikten Fosterlandet av Verner von Heidenstam. Fröken hette Aurora Strömberg, en mycket bestämd dam.

*****

I pubens sparsamma belysning ...

.. kostar vi på oss grillade isterband med stuvad potatis.

*****

Den elfte dagen ....

.. som punktats med tandläkarbesök, mitt jobb med mera .... Då, minsann blir himlen oskyldigt blå, som Ted uttrycker det.

Skenheligt blå, uttrycker jag det.

Vidare en prognos för morgondagen:
Norra Norrlands kustland. Strålande sol, svaga vindar,  eftersom Bert jobbar heldag med avdelningschefsmöte.

*****
Fotnot: Den "elfte dagen" syftar på att de tio föregående varit fullkomligt solfria.

Utanför - Innanför - Mångfald - Enfald

Hur har du det med bildningen? Allmänbildningen, alltså. Bra!
Det är fint.
Varifrån får du den?

Du har förstås en god grund från livet hittills, samlade erfarenheter och inlärda kunskaper från skolan.

Men sen då.

Traditionella medier tappar mark. Dagstidningar lockar inte längre och blir fattigare och fattigare. Inte bara på prenumeranter, utan även på annonsintäkter, som ska säkra utgivningen. Fattigare även på god journalistik, eftersom man inte har råd att betala för skickliga grävare och skribenter. Givetvis finns då alla dagstidningar på nätet - En annan typ av distribution, bara. Men då ska det vara gratis, tycker många läsare.

Nu är det inte gratis, och då lämnar många läsare tidningen. Kanske särskilt de unga. De väljer istället nätet för sin nyhetshunger. Nätet, där högt och lågt (och mest det senaste) blandas i en cocktail och öses över sin publik. Oftast på utstuderat kommersiell basis.

Ibland blir det säkert övermäktigt, och så nördar man in sig på ett specialintresse och går in i olika grupper på Facebook och Twitter. Man skapar själv en grupp om det inte finns något som passar. Man skaffar sig så kallade följare och blir själv en följare till andra personer med samma intresse. Som tycker lika.

Själv är jag inte med i Twitter. Rätt eller fel, men det känns lite för småskuret. Korta (max 140 tecken) kärnfulla (förmodligen) inlägg, som sprids inom följargruppen. Härom dagen  läste jag ett reportage i DN, som handlade om Twitterentusiaster. En ung tjej riktar in sig på att förmedla "det goda" till alla och envar. En kille har kanalen som enda nyhetskälla. Han påstår att han inte behöver någon fler. "Har det hänt något stort så är det på Twitter man läser det först". Och så twittrar han vidare om sin specialgren. Dataspel.

Nittonårige Jacob skriver om politik. Med humor, säger han. Då läser folk. Men han är bara periodare. Även han går gärna in på kanalen för "se om det är något hemskt som har hänt i nyhetsflödet".

Tre twittrare - tre olika områden. Förmodligen tre olika kategorier följare. Vad händer med allmänbildningen? Det händer ibland att jag stöter på personer som absolut inte hört talas om den senaste stora händelsen i världen. Trots att den pågått i flera dagar.
 - Nej, jag har inte sett nyheterna på länge.
Och jag undrar hur man kan undgå. Hur skaffar man sig en bild av de stora sammanhangen. Eller överlåter man det åt andra. Det tycker jag är en farlig utveckling, ur demokratisynpunkt.

På något sätt tror jag också att det här är en av orsakerna till att politiken blir som den blir. Fler och mindre partier, främst på lokal nivå förstås, men ändå. Specialintresset styr.

Framgång.
Splittring.

Vad leder det till?

*****
Läs artikeln i DN
Läs gärna också Promenader och utflykter, där Sven resonerar om gruppens betydelse.
Läs även andra bloggares åsikter om Twitter, Särintressen, Media, Opinion, Dagspress, Allmänbildning

Grådag igen

Nionde solfria dagen på raken. Trist. Men man kan ju alltid gå ut och titta sig runt i naturen i alla fall.

Ännu simmar sångsvansfamiljen i viken. De brukar bli kvar tills isen lägger sig. Svartmesen låter sig bjudas på solrosfrön, inte bara en gång. Dessutom passade ett antal talltitor på att förse sig också.

*****

Filmnytt

Jag är inne i en drömperiod. Den ena mer fantastiska historian efter den andra spelas upp i mitt huvud under nätterna. Mest mot morgonsidan och förmodligen i samband med att kroppen förbereder sig för att vakna.

Idag var drömmen av en annan typ. Jag var inte med i den. Mer än som åskådare. Jag såg liksom en film. Handlingen så långt jag satt kvar och tittade, handlade om en man som skulle ansluta till en grupp människor i en absolut obygd. Någonstans norr om Kiruna. En slingrig skogsväg i sexton mil (jo, allt var mycket detaljerat) med bil och därefter två dagar fotvandring till målet. Det var någon slags gruva.

Sedan följde brottstycken, mycket korta, mycket summariska. I stort sett bara bilder. Och de handlade inte om någonting alls. Men jag minns att det också visades en karta, där jag känd igen vissa trakter.

Längtar nästan hem till stan, så jag får botanisera i mitt "kartotek" och kolla in om den där vägen finns. Jag vet i alla fall precis dess sträckning och var gruvan ligger.

Kanske är hela drömmen ett tecken. Om rikedom. Guld och diamanter finns att hämta.

Tror inte jag berättar mera.

*****

Väntan

Trodde att det skulle vara klart såhär dags. Men icke. Jag tänker på den hantverkare vi väntar på. Och väntar. Han har inte dykt upp. På hantverkares vis. Hans mobil säger bara "tala in ett meddelande efter pipet".

Ett tag funderade jag på att anlita någon annan och skicka räkningen till den osynlige, men jag förstår att det är svårt att sätta sig in i backventilers placering, när den som gjort installationen och glömt sagda ventil, har så svårt att fixa till det. Jo - Han har varit här i veckan och påbörjat. Vi lider inte. Men han sade då att "på lördag kommer jag och slutför". 

Nog om det.

Själva är vi inte lika lamslagna som den som till och med får betalt för jobbet. Vi har byggt en bro över ett jättedike en bit bort. Sedan tog vi itu med kajakerna, som halvvintras. Hade tänkt att de skulle skuras och göras fina inför inslagningen i presenning. Men då vill jag att det ska vara soligt och torrt väder. Vill inte slå in fukt. Så de fick komma in under tak i alla fall, så får vi fixa det när rätt förhållanden inträder.

Egentligen skulle vi ockå slyröja ett dike och fälla några träd, men det får också anstå tills vidare.

Nu är det snart dags för en dusch och en stund på soffan. Jag är middagsbefriad idag, efter gårdagens téhalstrade lax på vitvinskokt hel bulgur och tranbärsdressad sallad.

Trevlig lördagskväll!

<<<>>>

Kulen lördagsmorgon

På rosenblad ...

.. eeh... bladguld .. eeh hm  ... björklöv gör vi vår entré till stugan. Det är två plusgrader och snö längs vägrenarna på sina ställen.

Vi var lite tveksamma eftersom vi ännu inte fått byta däck. Men helgen lovar sol på söndag och imorgon ska vi få en hantverkare hit för att slutföra ett jobb.

Jag hoppas att ovanstående stämmer. Man kan aldrig veta.

*****

Sjunde dagen

För precis en vecka sedan gick jag ut i solen och njöt av svaga vindar och blå himmel. Det var då det.

Samma eftermiddag drog ett molntäcke in över oss; lagom till färden till stugan efter B:s jobb var det helgrått. Inget regn. Bara fukt. Grått. Och fortfarande helt vindstilla.

Idag är det dag sju av samma tillstånd. Men nu har det börjat regna, ja till och med snöa på sina håll här i närheten.

Inte minsta lilla spår av en solstråle på en vecka.

Det är nog höst, nu.

*****

Vid bordet intill ...

Avd. Tomma tunnor.

.. sätter sig en journalist, som jag kritiserade för ett uselt jobb, här på bloggen för ett par veckor sedan. (Fast egentligen var det hans arbetsgivare jag kritiserade.)

Ska jag känna mig osäker?

*****

Omläsning

Tur att man har ett välsorterat bibliotek här hemma. Ostädat, visserligen, men välsorterat.

Jag tittade på utmärkta programmet Kobra ikväll. Det handlade om hur skrämmande sann George Orwells dystopi blivit såhär 30 år senare. Senare än 1984, alltså. Boken skrev han redan något år innan jag föddes.

Mitt tummade exemplar läste jag någon gång i slutet på gymnasietiden, kanske rentav det sista året 1968. Nu stod det där, på rätt plats; i bokstavsordning på författare.

Det blir en omläsning inspirerad av teveprogrammet, som påminde mig om hur det blivit. Hur vi sakta (eller egentligen rätt snabbt) smugits, nej - inte smugit, in i en värld där vi är mer övervakade än någonsin. Skillnaden mellan Orwells och vår värld, är att vi låter det ske.

Frivilligt. Utan större eftertanke.

Kobra är bra. Och ofta snyggt gjort.
Rekommenderas.
Se det!

*****