Det är fint.
Varifrån får du den?
Du har förstås en god grund från livet hittills, samlade erfarenheter och inlärda kunskaper från skolan.
Men sen då.
Traditionella medier tappar mark. Dagstidningar lockar inte längre och blir fattigare och fattigare. Inte bara på prenumeranter, utan även på annonsintäkter, som ska säkra utgivningen. Fattigare även på god journalistik, eftersom man inte har råd att betala för skickliga grävare och skribenter. Givetvis finns då alla dagstidningar på nätet - En annan typ av distribution, bara. Men då ska det vara gratis, tycker många läsare.
Nu är det inte gratis, och då lämnar många läsare tidningen. Kanske särskilt de unga. De väljer istället nätet för sin nyhetshunger. Nätet, där högt och lågt (och mest det senaste) blandas i en cocktail och öses över sin publik. Oftast på utstuderat kommersiell basis.
Ibland blir det säkert övermäktigt, och så nördar man in sig på ett specialintresse och går in i olika grupper på Facebook och Twitter. Man skapar själv en grupp om det inte finns något som passar. Man skaffar sig så kallade följare och blir själv en följare till andra personer med samma intresse. Som tycker lika.
Själv är jag inte med i Twitter. Rätt eller fel, men det känns lite för småskuret. Korta (max 140 tecken) kärnfulla (förmodligen) inlägg, som sprids inom följargruppen. Härom dagen läste jag ett reportage i DN, som handlade om Twitterentusiaster. En ung tjej riktar in sig på att förmedla "det goda" till alla och envar. En kille har kanalen som enda nyhetskälla. Han påstår att han inte behöver någon fler. "Har det hänt något stort så är det på Twitter man läser det först". Och så twittrar han vidare om sin specialgren. Dataspel.
Nittonårige Jacob skriver om politik. Med humor, säger han. Då läser folk. Men han är bara periodare. Även han går gärna in på kanalen för "se om det är något hemskt som har hänt i nyhetsflödet".Tre twittrare - tre olika områden. Förmodligen tre olika kategorier följare. Vad händer med allmänbildningen? Det händer ibland att jag stöter på personer som absolut inte hört talas om den senaste stora händelsen i världen. Trots att den pågått i flera dagar.
- Nej, jag har inte sett nyheterna på länge.
Och jag undrar hur man kan undgå. Hur skaffar man sig en bild av de stora sammanhangen. Eller överlåter man det åt andra. Det tycker jag är en farlig utveckling, ur demokratisynpunkt.
På något sätt tror jag också att det här är en av orsakerna till att politiken blir som den blir. Fler och mindre partier, främst på lokal nivå förstås, men ändå. Specialintresset styr.
Framgång.
Splittring.
Vad leder det till?
*****
Läs artikeln i DN
Läs gärna också Promenader och utflykter, där Sven resonerar om gruppens betydelse.
Läs även andra bloggares åsikter om Twitter, Särintressen, Media, Opinion, Dagspress, Allmänbildning
Jag har försökt kommentera på bloggen, men det bara låser sig. Så jag skriver här. Jag tror att du har helt rätt, vi lever i våra grupper på nätet, med vänner och likasinnade. Risken är stor att vi aldrig blir ifrågasatta utan bara får bekräftelse. I och för sig har det nog alltid varit så, att vi levt i avskilda grupper som jag skriver om, men skillnaden är nu att vi inte ser på samma tv-program, inte ens samma nyheter. Så risken finns för en utarmning och minskade kunskaper. Bra genomgång av frågan!
SvaraRaderaJag lade in denna kommentar från Facebook.
Radera// Bert
Risken är alltså att den mångfald som nätet bjuder, blir till enfald, om man inte ser upp.
Radera