Premiär

En duva satt på en gren och funderade över tillvaron. Jo - jag var på premiären av Roy Anderssons senaste film igår kväll.

Det var inte utan att jag kände mig som den där duvan. Om man nu kan veta hur det känns. Men jag kan föreställa mig.

En film utan direkt synbar handling är väl en beskrivning. Korta och längre "tablåer". Alltid med helt stillastående kamera. Inte en enda närbild. Inte en enda kameraåkning. Och det mesta är lika beiget som i den där reklamfilmen av samma regissör: Nu får det vara nog. Ja - det får det. Du minns den säkert. Den där mannen som lamt slår näven i bordet. Minns inte vad det egentligen handlade om.

Vissa av sekvenserna är helt burleska. Där förflyttas man mitt i nuet till ett sjuttonhundratal, med Karl den XII som dundrar in på en nutida förortssylta i ett lätt öde landskap och kräver att den unge vackre bartendern ska dela tält med kungen under kriget mot Ryssland, som han är på väg mot. (Undrar vad den kungens nuvarande fans tycker om den scenen?) Eller den korta scen där en mamma sitter på en parkbänk och gullar med sitt spädbarn som ligger i sin vagn. Bara det! En duva kuttrar i bakgrunden.

Det enda genomgående är försäljarparet som är ute på en mindre lyckad kampanj "för att folk ska få det lite roligt". De säljer skämtartiklar av det sämre slaget. Lycka gör de inte.

Men jag tyckte om filmen.

Jag småkuttrade mest hela tiden åt den avskalade mänsklighet som skildras.

*****