På sista versen

Flanerade förbi vår fina isbäver vid lunchtid. Den ser inte så pigg ut, nuförtiden. Snarare ser den nästan ut som något som kriminaltekniker brukar hitta i skogen i någon spännande thriller. Något som har legat där en bra stund. Mördad.

Luggsliten och med ett öga borta, och svår tandlossning.
Så var det inte den 21 januari.

Förr i tiden - och då menar jag 10-15 år - så stod isskulpturerna tätt i vår stad. På flera håll dök de upp under vintern. Ofta redan i början av december, för att med få undantag stå kvar åtminstone mars månad ut.

Så är det inte nu. För det första är detta i stort sett den enda isskulpturen som dyker upp i stan. Det sker i januari, för tidigare är det ingen idé. Och snart är det ingen idé att de överhuvudtaget sätts upp.

Ifjol stod den kvar i några veckor. I år lär det bli likadant. Katastrofvärme och regn är mördarna. Och nu ska vi få 5, 6, 7 grader plus igen imorgon.

Det blev några få veckor för vår bäver. Bäverungarna kom aldrig på plats, även om de var födda, men smälte bort. Den 21 januari kom bävermamman på plats. Mellan åttonde och 13:e februari hade vi många plusgrader. Dygnet runt. Det regnade och skvalade. Tre till fyra veckor är isskulpturernas genomsnittsålder nuförtiden, mot 3 - 4 månader (!) för inte så långt tillbaka.

Tecken i tiden?

Ja - tyvärr.

*****