Skotska intryck (2)

Vi lämnar övärlden vid Kyle of Lochalsh (Tänk jag har precis för mig att det ortnamnet har varit del av en låttitel med någon känd grupp.) och åker vidare genom högländerna. Förbi legendariska Loch Ness utan att se skymten av något odjur. Men vi fick en bra genomgång om forskningen kring besten på museet i Drumnadrochit. Fascinerande. Sedan mot Inverness, som är den största staden i norra Skottland och där vår guide bor.

Snön möter vi efter väg A9 på väg mot Aviemore, som är en vintersport-/vandrings-/turistort mitt uppe i högländerna på 460 meters höjd. Här, på kanten av Storbritanniens största nationalpark Cairngorm Mountains åker britterna skidor när snön finns. Och det gör den. I alla fall på högre höjder, även om liftar såhär års är stängda. En bergbana, däremot, tar oss upp till 1100 m.ö.h.

Orten överraskar åtminstone mig. Jag kände inte till att det finns så pass utvecklade skidorter här. Aviemore har ett system med 11 liftar. Andra orter har upp till 17.

Här bor vi på ett mysigt så kallat Guest House, som heter Ravenscraig. Trevliga ägare och en charmig katt tar emot oss med stort gemyt. Hög klass. Som ett bra hotellrum. Stort, fräscht, ja nästan snyggt. Jo - om man gillar stilen så.

Mys med stockeld på kvällarna, och godkända av katten blev vi.

Vädret växlar och en morgon har vi minusgrader. Men när vi ätit frukost (god frukost) i den ljusa matsalen har termometern gått över på plus, lagom till dagens utflykt, som innebär två begivenheter. Den ena innebär berg och snö.

Lite fusk, eftersom vi kunde åka bergbana ända upp. Det hade väl varit bra med en stärkande bestigning, men man vill ju inte förhäva sig. Det fanns andra som däremot var riktiga friskusar i kylan.

Shorts och kortärmat var inte mitt val denna dag.

Kvällarna innebar improvisation, förstås. Då var det bara att söka upp närmaste, eller bästa pub eller restaurang och äta skotska specialiteter. Nja - Det fanns annat än Haggis.

En kväll var undantagen. Då samlades vi allihop i gruppen och gick på ett av de större hotellen för att få en bestämd meny. Det skulle bland annat vara Angus beef, vilket lät gott. Angus förpliktar ju, och jag tänkte mig en blodig biff. Det var kalops, vilket fick hela sällskapet att mer eller mindre gapflabba. Vi har nog aldrig ätit så mycket kalops, på så kort tid, som vi gjorde denna vecka.

Vi förundrade också alltid restaurangpersonalen, med att envisas att få kaffe till desserten. Det var väldigt märkligt, enligt dem. Men de ställde upp. Kaffe och kaffe! Det är lite ursligt, såhär långt västerut i världen. Norge, Island och USA är ännu ursligare i det här sammanhanget. Men det funkar till nöds.

Det var då inga problem att sova på nätterna.

*****