Mat och sån't

tisdag, augusti 11, 2015

Hon var lång och blond ...

.. och lyfte på solglasögonen precis när hon kom fram till mig. Ett stort leende.
 - Hej! Jag kan inte bara gå förbi när jag ser dig. Men du kommer kanske inte ihåg mig.
- Men jösses, sa jag. Dig har jag inte sett på massor av år. Visst kommer jag ihåg dig. Eva heter du.
Hon gav mig en kram och vi började prata. Och hur vi än vrider och vänder på fakta, så inser vi att vi inte sett varandra på 28 år. Hon jobbade på det resebyråkontor där jag då var chef. Men hon slutade och gick vidare i livet och forskar nu i Uppsala, efter att också ha jobbat som lärare. Nu var hon bara på besök i hemstaden.
 - Kommer du ihåg några av de andra, frågar jag.
 - Ja, sa hon och började tänka efter. Nä, det är nog bara Torgny. Och dig, förstås.

Vi blev stående en bra stund och pratade im ditt och datt från den tiden.

Slutligen klämde hon i med:
 - Och jag måste bara få säga en sak. Du är den bästa chef jag någonsin haft.

Så nu vet du!

*****

4 kommentarer:

  1. Å, det måste vara roligt att höra; både att hon känner igen dig (fåfängan ,-) och att du har varit en bra chef och gjort avtryck! Grattis Bert!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och hon borde också ta åt sig att hon blev igenkänd. Direkt!

      Naturligtvis suger jag i mig. Jantelagen, vik hädan!

      Radera
  2. åh vad roligt. Ja beröm ska man ta till sig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den här gången var det lätt. :-)

      Radera

Välkommen att kommentera.