Jag stannar uppe en stund, medan tabletten sakta får smälta i munnen. Någon Snövit är jag inte. Vill inte gå och lägga mig och sätta något i halsen. Där sitter redan tillräckligt mycket.
Tittar ut på världen. Himlen är svart. Nästan. Mot öster ser jag två starka planeter. Venus, ja, och Jupiter(?). Som två små strålkastare. Inte i full styrka, förstås, eftersom bara en del av planeterna är belysta. De är liksom halvmånar. Solen belyser dem snett underifrån. Tar lilla diskreta kameran och försöker få några bilder.En cyklist kommer farande. Tror han ser mig och undrar vad jag håller på med. Och jag undrar detsamma om honom. I vänstertrafik. Utan hjälm. Inga lysen på cykeln. Helt svartklädd. På cyklisters vis tror han förmodligen att han är ensam i världen.
Jag går och lägger mig.
*****
Det händer ofta när jag mörka höstkvällar kör hem från jobbet, att jag då passerar människor som går vid sidan om vägen (ingen direkt vägren), helt mörkklädda och nästan osynliga! Ja, dom syns inte förrän helljuset är på och får jag möte just då, är risken stor att dom blir ihjälkörda.
SvaraRaderaJag FATTAR inte att människor inte begriper hur osynliga dom är i mörker, om dom inte har reflexer!
Eller lysen av nåt slag.
Den här passerade som ett spöke i mörkret. Jag upptäckte honom inte trots att jag stod och spanade mot det håll han kom ifrån. Det var ljud från cykeln som avslöjade honom.
Radera