- Jag tycker det sviker mer och mer med åldern, sa nån.
- På sätt och vis, sa jag. Men egentligen vet jag inte om det är så, resonerade jag vidare mellan tuggorna och kaffeklunkarna.
Anledningen till att vi började prata om det var att vi just varit på matiné. För min del för första gången sedan barndomen. Vi hade sett En man som heter Ove, redan klockan 12 på dagen, eftersom det varit så fullbokat på kvällsföreställningarna. Bra film, för övrigt.Men det var det där med minnet. Alla tre hade vi läst boken, som filmen baseras på. Och vi kan inte för vårt liv komma ihåg att det hände sådär mycket i Oves liv. Försökte han verkligen ta livet av sig så många gånger som i filmen? Var bussolyckan med i boken? Tog han verkligen hand om den luggslitna katten?
Ove är mitt andra namn och visst kände jag igen mig i vissa situationer, det kan inte förnekas. Därför har jag också den sanna teorin klar till varför det är som det är med minnet.
Det beror förstås på att intrycken är så många fler nuförtiden än för, säg tjugo, trettio, fyrtio år sedan. Man översköljs ju från alla håll; TV, Radio, Tidningar, nätet, omgivningen, mobilen .... Det blir så att säga överfullt i arkivet.
Och min inre arkivarbetare har slutat, om jag inte minns fel.
*****
Jag heter också Ove i andranamn! Jag har inte sett filmen men läst boken och kommer ihåg det du berättar, om självmordsförsöken, bussolyckan och katten. Konstigt, jag som har teflonminne och det har jag alltid haft.
SvaraRaderaTeflon fungerar uppenbarligen inte i alla lägen.
RaderaAngående film & bok. Ska du se filmen: läs inte boken. Jo, men först efteråt.
SvaraRaderaFast den här gången gjorde det inget, eftersom jag uppenbarligen glömt mycket av bokens innehåll. Jag minns däremot att jag tyckte boken var bra. Och det tyckte jag om filmen också.
RaderaOch den som haft självmordselände i sin närhet, kan för sitt liv inte förstå hur någon kan skratta åt dom sekvenserna i filmen. (Väninnan).
SvaraRaderaPrecis vad jag tänkte också. Funderade på om det fannsnågra anhöriga i salongen.
Radera