Det fanns ingen ...

.. enda ledig spark på sparkeringen, när jag kom ner till hamnen. Lite surt konstaterade jag detta, när jag hade tänkt mig en tur, kanske ut till Gråsjälören. Jag hade inte bestämt mig. Men nu fick det väl bli en kortare runda till fots. 

Men lyckan vänder. När jag gått en bit kommer en kvinna på lånespark förspänd med två glada vovvar som drar med god  fart. När hon kommer fram till mig frågar jag

 - Får jag överta sparken?

 - Jajamensan. Det går finfint. Bara jag får behålla hundarna. 

Jag går med på villkoren. Och snart bär det iväg över isen. Jag upptäckte försent att det var sparken Storbrändön jag råkat få. Igen. Den är lite sne' på något sätt och bråkar lite. Men får duga.

Det är lite bistert. Femton grader kallt och lätt motvind. Äppelkindad blir jag raskt. 

Jag möter skrinnare, promenadörer, cyklister och skidåkare. Det är rätt mycket folk ute, trots att det är vanlig vardag. Många språk. Internationell konferens i stan kanske. Jag vet att det inte finns ett rum att uppbringa, trots två relativt nya storhotell i stan. Men annars ser jag de, som ser ut som utbytesstudenter lite valhänt (valbent???) tar sig an skridskoåkandets konst.

Konstigt är det att folk pratar med varandra. Frågar, kommenterar, säger hej, ler glatt, tittar undrande, glor avundsjukt. Det är ungefär som på fjällvandring, där man hejar på varenda människa man möter. 

Vid hälsans hus åker jag in i depå och byter fordon. Strömören var mycket bättre. Hade bra isegenskaper och när jag rundat nordvästra udden av innerstan blev det dessutom medvind. Huj, vilken fart det blev, och efter en knapp timme glider jag in mot Norra hamnen, sparkerar och promenerar sista kilometern hem, med ett stopp på torget för att köpa Svartöstans goda vaniljbullar. Två påsar. Torgmadamen tycker det drar lite kallt. 

 - Men jag är ju välklädd.

 - Jo, det blåser, eller snarare, drar lite från nordväst, säger jag. Jag har varit ute på isen, berättar jag. 

 - Det låter härligt, sa madamen.

 - Men här känns det kyligt. Det har du rätt i. Men jag tror att vinden förstärks här mellan husfasaderna. Det blir helt enkelt korsdrag, säger jag. 

 - Så måste det vara. Korsdrag, skrattar hon och packar ner mitt inköp i en kasse.

Vi säger hej.

Sedan går jag ikapp ett par, som under huvorna visar sig vara halvbekanta. Mannen sitter i styrelsen till mitt jobb. 

 - Men hur blir det med dig nu, frågar han. Du är väl på gång att sluta, va.

 - Jo, så är det. Offentliggjorde mina planer igår. När juni månad passerat, kliver jag av. 

 - Det är nog rätt beslut, sa han.

Och jag tog beslutet att gå hem och göra lunch. Rotsellerisoppa.

Iskonst

*****