Mat och sån't

måndag, februari 29, 2016

O-hej å hå

Ramlade på ett facebookinlägg som länkade till en krönika som Ulf Elfving skrivit. Där tar han upp surkartsvenskarna. Ska det vara så svårt att säga hej, undrar han.

Jag känner inte igen mig själv. Hejar glatt, när jag möter någon i huset, eller på gården, oavsett om jag känner eller känner igen människan. Jag vill bara markera att jag noterat närvaron. Samma sak i underjordsgaraget.

På COOP eller ICA likaså. Där hejar personalen glatt. Och jag tänker att de minsann säger ett antal "hej" varje dag. Men oftast är det jag som hejar först. Det tycker jag hör till vanlig artighet. Det är dessutom trevligt. De noterar mig - Jag noterar dem.

Men ack och ve ... Många bryr sig inte. Svenskar är nog de oartigaste folkslaget i Europa. Vet att jag tagit upp saken förr, men det skadar inte att göra det på nytt. Och igen och igen och igen.

Jag håller naturligtvis upp dörren, för en som kommer efter mig på nära avstånd. Människan säger inget, men får då ett ljudligt "varsågod", från mig. Ibland får man ett litet svar, men lika ofta inget alls, och då har jag lust att knuffa ut människan igen, stänga dörren och gå därifrån. Har inte gjort det. Än!

Härom dagen strosade jag igenom en av stans nyaste herrklädesbutiker, där jag omedelbart hälsades på av den trevliga tjejen som jobbar där. Mina ögon föll på en osedvanligt småblommig skjorta i mörkblått, blekgult, brunt, grönt och ..... Ja, den var gryllig.

Efter mig kom ett yngre par. Han var på jakt efter en skjorta. Hon hjälpte till att söka. De gick lite olika vägar genom butiken. Hon försökte få honom att kommentera de fynd hon gjorde. Han gick lite surmulen (snudd på, eller också var det bara som han var) lite längre in. Den där blomrabatten låg skyltad på ett podium mitt i affären. När jag passerade kvinnan, passade jag på att tipsa henne.
 - Titta på den där, sa jag och pekade på fyrverkeriet. Den vore väl nå't.
 Kvinnan tittade på mig, och på skjortan och brast i skratt.
 - Now we're talking, sa hon. Stefan! Den där, kolla den. Där har vi skjortan för dig.

Jag vet inte hur det gick, för vi skildes åt där och då, med leenden på läpparna.

En annan gång i förra veckan passerade jag ut från Clas Ohlson. Bredvid mig kom en dam gående. Jag svängde av åt vänster för att gå mot trappan ner i gallerian. Hon fortsatte målmedvetet fram mot rulltrappan. Jag såg hur häpen hon blev, när hon upptäckte att den gick åt fel håll.
 - Den där är inte så lyckad, sa jag.
 Hon skrattade gott.
 - Nä, men egentligen skulle man kanske ta den ändå. Det ger ju lite övning och motion, sa hon. Vi hade sällskap nerför den trappa som gick åt rätt håll och hon berättade att hon gjort samma misstag flera gånger. Inte där, men på andra håll i stan.
 - Jag skulle nog kunna vara världsmästare i rulltrappsmotgång, eller vad man ska kalla det. Men jag har tränat för lite. Folk tittar så konstigt på en. 

Varför så surmulen, svenska människa. Lär dig lite hyfs. Ta kontakt, när chansen finns. Det krävs bara några vänliga ord. Vi behöver det mer än någonsin.

*****
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

2 kommentarer:

  1. Jag säger också hej och pratar med folk. Inget märkvärdigt, men väldigt trevligt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis - Och för det mesta inget livsfarligt alls.

      Radera

Välkommen att kommentera.