Det här med stadsfester ...

.. har haft lite skiftande uppskattning från mitt håll under perioder. Dyrt. Öltält. Skrän. Fylla. Ibland har det bara känts jobbigt. I minnet finns även den succésommaren 1988, då vi hade VM för Tolvor (Det handlar om segling.) här i vår skärgård. En fantastisk folkfest. Svår att återupprepa. Allt var "gratis" och folk strömmade till, liksom halva världens mediabolag, som strödde rosor runt hela.

Men här i Luleå togs härom året ett beslut, som väckte mina sympatier. Bort med entréavgifter och inhägnade festområden. Låt hela staden festa. Inrätta alternativa scener. Så blev det. Och det var ett framgångsrecept. Hos mig och många andra.

Plötsligt var publiken en helt annan. Ung, gammal, medelålders, färgstark, mångkulturell .... Ja, du fattar.

Så många bekanta från nu och från förr har jag inte träffat på länge. Visst besökte jag konserter, som jag inte ville missa. Men jag struntade också i mycket. Att stan är helt öppen gör att det finns aktiviteter överallt. Det blir ett strosande, av nyfikenhet. Och det mesta - det absolut mesta, är att det är undantag om man ser en överförfriskad människa. I och med att "alla" är här, så sköter sig "alla".

Flest bekanta träffar jag när jag sitter ner på någon servering. Där dyker en kille upp, som jag knappt sett sedan jag fyllde 40 (Han var på mitt kalas då och pojkvän till en av mina kolleger.), och ta mig tusan träffar jag inte den kollegans nästa pojkvän också. Så dyker ekonomichefen i en av våra grannstäder upp. Henne har jag jobbat med en gång i tiden. Igår träffade jag hennes f.d. man, som jag inte sett på flera år. Och så dyker min systers svägerskas sonhustru upp. Ser att hon står och försöker få kontakt på lite håll. Jag känner igen henne, men reagerar inte. Till slut kommer hon fram.
 - Visst är det Bert, frågar hon.
 - Jo, det stämmer säger jag osäkert.
Är det en gammal kund, eller är det någon bekants bekant från förr. Hjärnan gör hela tiden sökningar i alla vindlingar.
 - Känner du inte igen mig, frågar hon.
 - Jo, men jag erkänner; jag kan inte placera dig.
 - Om jag säger Alvik, då.
Till slut går det upp ett ljus.
 - Men du är ju violinisten, sa jag.
Senast vi sågs, var på en konsert för många år sedan, då hon ingick i symfoniorkestern. Vi träffades då i en paus.
Nu var hon mera ljushårig och en helt annan frisyr. Kristina tycker att vi ska slå oss ner vid deras bord ute på terrassen. Det gör vi, och vi får träffa mer folk och höra fler berättelser.

Sådär fortsätter det, hela kvällen. Det är en kram där och en puss där och en hel del musik. Rakt över fjärden sjunger Silvana Imam. Vi drar till bluestältet och kommer precis i slutet av  en spelning med för mig okända Eva Rögde och bandlandet. Hur bra som helst. Sjöng som Tina Turner, minst. Det blev härligt sväng och spontandans.

Hem strosade vi genom folkvimlet sisådär framåt halv två, då solen försökte tränga igenom en molnbank i norr.

*****