.. vi träffades på jobbet. För 36 år sen. Jo. Det är många som säger att det aldrig håller, när man träffas på jobbet. Men det fäste direkt. På jobbet på psykiatrin. Jodå.
Ett äldre par råkar på ett annat äldre par på ett fik. De är inte bekanta, men känner igen varandra från grannstaden Boden.
- Ja, jag var ju på försäkringskassan.
- Jo jo. Jag tyckte väl att du var bekant. Jag hade ju såna ledbesvär ett tag.
- Jo jo. Jag tyckte väl att du var bekant. Jag hade ju såna ledbesvär ett tag.
- Å vad somrarna går fort nuförtiden
- Jo. Å värre blir det.
- Jo. Å värre blir det.
Det är mycket man får veta bara man sitter ner och tar en kopp och en Budapestbakelse, en eftermiddag.
Ja - Och så träffade jag förrförrförrförre landshövdingens sekreterare också. Vi hade mycket kontakt genom jobbet.
- Men Bert. Är du verkligen pensionär nu?
- Kan inte förnekas, sa jag.
De båda paren försvinner och det gör min bekant också.
- Men Bert. Är du verkligen pensionär nu?
- Kan inte förnekas, sa jag.
De båda paren försvinner och det gör min bekant också.
Det blir tomt bredvid mig en liten stund, innan två grabbar i tioårsåldern slår sig ner och tar fram sina mobiler.
- Här kan du ladda.
Under sitskanten finns kontakter för laddning av mobiler. De båda sjunker in i sina skärmar.
Undrar vad de har att berätta om 60 år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera.