Söndagsfunderingar

Vissa dagar är bara såhär. Inget särskilt händer. Jag stiger upp. Äter frukost. Lyssnar på Godmorgon världen i P1till slutet. Sista kvarten på rygg på soffan. Slumrade jag inte till en smula också? Jo, det tror jag bestämt.

Inte vet jag, men snart blir jag nog fullständigt immun inför världens alla tokigheter. Där finns snart inget mer att kommentera, eller fundera över. Det skrämmer mig mer, egentligen.  Att jag blir likgiltig.

Nu har vi ju begåvats med ett fantastiskt väder den senaste tiden. Inte sommarvarmt, men definitivt sommarsoligt. Och vindstilla. Hören och häpnen. Så har det varit hela helgen. Så givetvis måste vi ut en sväng för att bara se oss omkring. Och eftersom jag är begåvad med en användbar mobiltelefon, ställer jag in den på 35 minuter på alarmet. Ställde ju precis  in en av mina bästa sockerkakor i ugnen. Det innebär att långa rundan är utesluten den här gången.

Det får bli improvisation. Inspekterar vägkanterna, som "skördades" härom kvällen. Jodå, han har skött sig rätt fint. Det ser ut att vara noggrant gjort, även om han inte riktigt orkat med bortrekanten på vårt dike. Men vi är vana. Vi får ta tag i det själva. Som vanligt. Känner oss lite mobbade, eftersom ingen annan råkar ut för samma sak.

Kommer hem precis i tid till att larmet går och kakan åker ut ur ugnen. Det doftar gott i hela huset. Dessutom är nu klockan 12.30. Alltså dags för vårt elvakaffe. Så skönt att sitta ute i solen. Lagom varmt. Stilla. I alla fall tills jag bestämmer mig för att ta itu med den där dikeskanten. På med utrustningen. Startar röjsågen och iväg.

Så här händer ingenting. Förutom att jag träffade en näpen Rostvingelarv och en Fjällbjörkshöstmätare, förstås.

Stort!

*****