Sophelikoptern

Okej! Gå på bio mitt på dagen. Ja, i och för sig var ju vädret lite gråtrist, så varför inte. Nu när tillfälle gavs, gick jag till Folkets Bio Royal och såg en underfundig film. På romani. I svartvitt.

Men vilken film! Lite sorgsen. Lite stillsam. Rolig.

Nästan lite Roy-Anderssonsk i sin framtoning. Inga rörliga kameror. (Annat än i en drömsekvens mot slutet.) Inga direkta närbilder.

Kameran står där och registrerar det som händer i korta scener. Och vad händer då?

Den yttre handlingen är att några ungdomar ska föra en älskad väggklocka till en älskad mormor. Från norra Sverige till södra. Klockan har varit hos urmakaren i byn i ett år, den slår inte. Men den går, när den är uppdragen får vi veta. Urmakaren har väntat på reservdelar från Tyskland. Som aldrig kommer. Klockan får åka iväg ändå.

Det blir en berättelse om vad som händer de tre ungdomarna på vägen. Det är lite av varje och jag vill inte berätta mer här.

Klockan kommer på sin plats, så småningom. Det kan jag avslöja.

Se filmen! Snyggt, svartvitt foto. Bra skådisar. Fin musik, som belönades med Guldbagge för någon vecka sedan. Den är förresten komponerad av en luleåkompositör, Jan Sandström. Och hela filmen är inspelad till stor del här upp i norr.

*****