Mat och sån't

fredag, maj 19, 2017

Vit hummer

Sedan jag började med att äta medicin för mitt förmaksflimmer (efter att aldrig har varit beroende tidigare) har mitt psyke förändrats. Det där låter ju väldigt allvarligt. Men jag försäkrar; än så länge (hehe) handlar det om beteendet nattetid. Någon fullmåne behövs inte heller. Och nej - jag är törstar inte efter blod. Sover gott gör jag också.

Men så är det detta med drömmar. Jösses, vilken fantasi min hjärna har. Varje natt drömmer jag. Tydligen beror det på medicinen. I alla fall om man går efter bipacksedeln (-sedlarna), som ju likt bruksanvisningar till i stort sett vad som helst som man köper, uppvisar en fantasirikedom värdig en ..... Ja, jag vet inte vad.

Men enligt dessa publikationer ska det vara mardrömmar. Det kan jag helt och hållet förneka. Mina drömmar är vridna, surrealistiska, detaljrika, men alltid roliga.

På morgonsidan idag var jag någonstans i främmande land. Inget direkt exotiskt, men det var i vilket fall inte här hemma, eller ens i Sverige. Jag gjorde ett besök hos några som hade ett hus högt upp på en vacker kulle. Tänk villan i TV-programmet Mästarnas mästare, om den är bekant. Vi stod för tillfället på den vackra stenterrassen och minglade. Inga drinkar, eller så, utan bara prat. Av någon anledning fanns också ett holländskt par med, en äldre farbror i stora glasögon med sin trevliga och glada fru. De stod och höll om varandra så fint.

Plötsligt vänder jag mig om och ser på den lilla gårdsplanen att det ligger fisk på marken en bit bort. Det ser ut som råa laxbitar. Naturligtvis ställer jag frågan om varför.
 - Åh. Det är humrarna, sa värdinnan.
 - Jaså, sa jag och såg förmodligen ut som ett frågetecken.
 - Jo, vänta en stund, så förstår du.
Någon mer förklaring fick jag inte, men nyfikenheten bestod, när vi pratade vidare.

 - Nu, sa plötsligt någon i det rätt stora sällskapet, och alla vände sig om och tittade.
Där vid laxen satt plötsligt en hummer och nöp av laxen för att äta. Hummern var vit. Kritvit, med lite snygga svarta teckningar på stjärten. Lite grafiskt.
 - Har ni vita humrar, frågade jag.
 - Jo, de är väldigt exklusiva, men vi har specialiserat oss på dem.

Det blev inte så mycket mer snack om det, utan vi stod där och kollade hur hummer efter hummer kom fram till matningen. Men tillslut kunde jag inte låta bli att fråga.
 - Men, vad blir det för färg på dem när det tillagas.
 - Rode.
Sa den holländske mannen, där han stod och höll om sin fru.

Jag vaknade. Klockan var halv sex.

*****

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Välkommen att kommentera.