Kedi

"Den tredje största icke-engelsktalande dokumentären någonsin i landet". Det är USA som menas med landet. Blir man inte intresserad av att se en sådan film. Amerikanerna som annars aldrig tittar åt film som görs utanför deras gränser, utan att göra egna versioner. Nu senast En man som heter Ove, som ska få en amerikansk kopia. De kan väl inte läsa undertexter, förstås.

Men nu blir det svårt. Filmen Kedi är en turkisk dokumentär. Den handlar dessutom om katter. Närmare bestämt Istanbuls katter. Det är dem man får följa i filmen. Se livet ur deras perspektiv. Se hur de älskas och sköts om, även om de är gatukatter. De skildras inte som kollektiv. Var och en av de som är med i filmen porträtteras och får spela ut sina karaktärer.

Människorna omkring bryr sig om. Känner katterna som bekanta, eller vänner. Regelbundna besökare. Någon kommer alltid förbi på morgonen. En annan vägrar gå in för att tigga mat även om dörren står öppen. Den ställer sig istället på en bänk utanför fönstret och knackar på. Ihärdigt. Just den är också väldigt kräsen och eftersom det handlar om en restaurang duger inget annat än fint kycklingkött och Manchego.

Det finns förstås också människor som mer eller mindre vigt sina liv åt katterna och matar dem varje dag.
 - Det är min terapi, berättar en man. Efter min nervkollaps 2002. Jag hade aldrig blivit frisk annars.

När jag tänker efter handlar filmen inte bara om katter.

Den handlar lika mycket om människan.

*****