Hyfsning, tack

Kalla mig petig, men ibland måste jag få fundera över små och stora egenheter som dyker upp i livet. De är av varierande natur, men har oftast att göra med mänskligt beteende. Därför kommer här en liten redogörelse för det jag upptäckt på senare tid.

1. Folk kan inte prata i telefon. När jag hör inringare i olika radioprogram, undrar jag hur de stackarna håller kontakt med omvärlden överhuvudtaget. Det låter förskräckligt och ibland helt ohörbart. Programledare håller ibland god min, men säger också ifrån, när det blir hopplöst. Jag känner igen många symptom från min tid i arbetslivet, som innebar många inringare.
Några råd:

• Ta rätt på vilket litet hål det är, som är mikrofonen. Håll den i närheten av munnen. Inte bakom örat.
• Har du lurar och lös mikrofon. Köp en ny, om du köpt den för 29,90 på Rusta. Stå stilla, när du använder den, och håll mikrofonen någonstans i närheten av ditt talorgan.
• Släng, eller återvinn om möjligt (De flesta borde nog lämnas för förvaring av radioaktivt material.), bling-blingfodral (också de inköpta på någon skräpaffär), som inte är anpassat till just din telefonmodell. Jag har exempel på telefonörer som har tjusiga attiraljer som omger telefonen och som till och med täcker för mikrofonen. Jag förstod det en gång, när någon ringde och talade som bakom en mur. Jag bad vederbörande att ta bort fodralet. Vips blev rösten som en fjällbäck.  - Men tack, sa telefonören. Nu förstår jag varför så många har klagat.
• Gå undan från omgivande (o-)ljud. Idag hörde jag en inringare som samtidigt höll på att installera ventilationsanläggning. I plåt!
• Stäng av radion, om du ska tala i densamma. Rundgång är inte kul. Du klagar oftast själv, när det händer. - Jag hör mig själv hela tiden. Jotack, vi vet. 49 år av Ring så spelar vi borde ha lärt oss.

2. Bordsskick. Den senaste tiden har jag märkt att många inte kan äta med kniv och gaffel. Senast igår råkade jag se två program, där folk vid vissa tillfällen sågs äta. Samtliga vände gaffeln fel, dvs. använde den som en sked. Lägger den på tallriken och föser upp maten på den. När de sedan ska sleva in tuggan, måste de flaxa med armbågarna långt ut åt sidan, för att kunna "tippa lasset" utan att samtidigt kamma mustaschen, eller pierca näsan. Fult!

3. Skinktillagning. I hela mitt liv, jag lovar, har julskinkan alltid tillagats i ugn. Igår, när jag skulle köpa skinka inför det kommande blotet, fann jag kyldisk efter kyldisk efter kyldisk efter kyldisk med olika slakteriers produkter. Samtliga var kokta. Färdiglagade. En del var till och med griljerade.
Vad är det för dumheter? Slutligen hittade jag "ofärdig" skinka. Hela två stycken  undanskuffade i en liten kyl på sidan om. Ingen av dem passade egentligen. De var för stora. Men jag iddes inte börja byta affär, för att eventuellt hitta samma elände där. Kokt skinka. Jamen, du hör ju. Äckligt!


Sådär'ja.
Det var det.

*****