Man ska inte ...

.. gå och lägga sig klockan 02.40! Det tillhör det förgångna, att man ska klara det utan men. Men det var ju så himla trevligt! 

Och när jag tänker efter kommer jag ju ihåg att min egen fyrtioårsdag var ungefär likadan. Fast då gick jag inte och lade mig förrän efter klockan fem på morgonen. Så det är något visst med fyrtioårsfester. 

30 - 35 glada ungdomar (Jo, jag var äldst.) minglade i det stora köket hos Robbie och Lisa. Lilla Klara och Elsy var också med, två lintottiga charmtroll, som föredömligt togs om hand i vimlet av en av gästernas tolvåriga dotter. Många av gästerna kände jag igen, men egentligen kände jag ingen förutom den närmaste familjen till födelsedagsbarnet. 

Där var J, som idag (söndag) skulle åka upp till Jokkmokk för att visa sin senaste film. En dokumentär med skådespelerskan Maj-Doris Rimpi, känd från bland annat filmen Sameblod. Den kommer i SVT också så småningom. Där var I, som är frisör och jobbar i salongen på hörnet där vi bor.

 - Men kom ner och drick kaffe. Vi har jättegott kaffe, sa hon.

Hennes make H, som jobbar på en av Sveriges främsta reklambyråer, fnissade till lite. Han är riktig kaffenörd och håller just på att bygga upp ett hemmarosteri i garaget. 

 - Jag installerar och installerar, säger han.

 - Ja, och den är så ful, den där mackapären, säger hon.

 - Men det blir gott kaffe så småningom.

H berättar om kaffe som orostat kostar flera tusen kronor kilot. Det handlar som sagt om nörderi på världsnivå.

Där fanns sjuksköterskan, som var gift med teaterteknikern och så väldigt trivsamma och pratglada. 

Det var en väldigt internationell samling. Diverse språk korsade luften. Engelska med den speciella brytning som finns i NZ och Australien (Jo, en kvinna kom därifrån.) . Svenska med holländsk, serbisk och finsk brytning, liksom meän kieli och riksfinska. Det var bara att försöka hänga med.

Det var champagne och plockmat i ett par timmar, innan det blev dags att slå sig ner vid borden i matsalen för huvudmålet. En jättegod "lammgryta". Årfyllaren är ju gu'bevars nyazeelänning. 

Tal och hyllningar. Skål och tack. Surr och sång. Och brorsan Hamish hade sammanställt en rad helfestliga hyllningar på video från Robbies många släktingar på andra sidan jorden. Ögon tårades. 

Som sagt en helkväll, där vi hade tänkt åka hem med sista bussen vid elvatiden. Jo, pyttsan. Då kom ostbrickan in.

Och så fortsatte det. Nu känns det som vi har, kanske inte 30, men definitivt några nya vänner. 

Det var definitivt mycket värt ... att gå och lägga sig tjugo i tre.

*****

Och jag kan inte förstå att den här listan stämmer.