Drabbad

Två artiklar i senaste numret av tidningen Vi träffar mig hårt och skoningslöst. Guldkanten som blev en snara heter den första. Den handlar om vårt (mitt och ditt) behov av att visa upp hur bra vi har det.

Tjusiga bilder från middagar, utekvällar, bara fötter på en strand och andra guldkanter i parti och minut. Ser du hur härligt jag har det? Hur snygg jag är.

Skyldig, skyldig och skyldig.

Vi unnar oss in i undergången. Cava på tisdagskvällen, salta bad i november, barfotatorpet i juli. Att njuta har blivit en prestation att visa upp.

Så inleds artikeln. Och sedan analyserar den mitt internetliv, punkt för punkt tills jag blir generad.

Vårt guldkantsbegär blir en form av Titanicbeteende. Vi är orkestern som fortsätter att spela fast båten sjunker. Ja, värre än så. Vi spelar högre och högre.

Men sedan läser jag nästa artikel. Rubriken lyder Åhh ... Jakten på en svårfångad känsla.

Den handlar om den sekulära heligheten. Och eftersom jag sagt ett absolut nej till allt vad religion och gamla irrläror representerar, passar detta mig perfekt. Enkelhetens lov, kanske man kunde säga. Eller kan jag det. Jag som har två bostäder. Båda av god standard. Används både sommar som vinter.

Men enkelheten kan också drabba mig. Hårt. Som nu senast i den hyrda kommunstugan i skärgården. Där det inte finns el. Inte heller rinnande vatten. Och ett utedass (perfekt skött av stugvärden). Här blir det ofta "åååh-känsla". Den där som slår en i huvudet också när man vandrar i fjällen, som jag gjorde veckan innan skärgårdsvistelsen.

Enkelheten blir fullkomlig. Ganska, i alla fall. Och så skriver jag och visar upp även den sidan. Jäklar! Tillbaka i den första artikeln.

Jag  är nog oförbätterlig. Det trodde jag inte om mig.

*****