Inte om. Utan när

Det brinner i Sverige. Snart sagt i alla län norr om Vänern och Vättern. Det jobbas och slits för att få bukt med elden. Brandbekämpare till yrket och frivilliga krafter sida vid sida.

Men hur är det med krisberedskapen i gamla Sverige. Här uppmanades vi för en tid sedan i en broschyr att vi skulle förbereda oss på än det ena, än det andra, om kanske inte krig, så åtminstone kris.

Nu sitter vi här med en kris, som kanske inte drabbar just dig eller mig, men medmänniskor i olika bygder, som evakueras. Berättelserna är flera om hur man fått packa ihop det nödvändiga och fly mer eller mindre hals över huvud till säkrare trakter. Vad tar man med sig från ett hem, som man, om det värsta inträffar, inte kan komma tillbaka till?

Hur klarar Sverige detta? Ska vi plocka på oss det nödvändigaste och sticka till Finland. Ge upp? Ja, man undrar ju. För Sverige (läs staten) verkar inte ha läst broschyren. Inte förberett sig särskilt noga. Nej, Sverige får istället lita på Norge och Italien. Vi har en del resurser. Försvaret har stora helikoptrar som kan bära 2,5 kubik vatten, och vräka ut det över brandhärdarna.
 - Nämen vi har semester, vräkte en försvarsrepresentant ur sig i en TV-intervju.

Sjöfartsverket köpte in nya helikoptrar härom året. De har ingen krok undertill för att fästa en vattenhink i, ens. Å andra sidan klarar de inte att flyga om de snöar heller, så kanske är även värmen lite för mycket för dem.

Det brinner även i Norge. Men inte så mycket. De har möjlighet att låna ut de flesta av sina helikoptrar till oss. Men vad hade hänt om de skulle ha behövt hela sin kapacitet därhemma. Och tänk om de skulle brinna i Italien också, vilket det gjorde i fjol. Är vi förlorade då? Ja förmodligen.

Och vems fel är det?

Uschligt, Sverige! När krisen kom.

*****