Idag antog vi utmaningen. Lulep Kierkau skulle bestigas. Inget jättefjäll, 1200 meter över havet. Men väl värt en match ändå. Vi har gjort bestigningen förr och visste alltså hur tufft det kan bli.
09.20 trampade vi iväg från fjällstationen i strålande solsken och obefintlig vind. Nära 8 timmar senare kom vi tillbaka till utgångspunkten, möra efter den tuffa stigningen på 850 meter.
Upp går an. Man får pusta. Men neeer. Det ställer humöret på prov, särskilt som vi inte kunde laga lunch på hela sträckan. Den bäck där jag planerat måltidsstoppet existerade helt enkelt inte. Utan vatten - ingen mat.
Vi fick alltså klara oss på varsin energistång. Och dessutom utan vatten. Jo, vi kunde droppa till oss en halv kåsa. Men det tog tid. Inte heller passerade vi någon fräsch snölega som vi kunde smälta ner. Vi fick helt enkelt svälta.
Det kändes hårt. Men all möda var mödan värd. Vi visste ju att trerättersmiddagen väntade.
 |
| Dit upp ska vi |
 |
| Fantastiskt väder |
 |
| Det börjar "branta" till sig. |
 |
| Tack och lov. Allt var inte uppför. |
 |
| Toppen nådd. Sarektoppar i bakgrunden |
Men kära nån då! Inget för mig tänker jag... oh så kinkig jag hade blivit utan mat på en sån trapats. Märkligt inget vatten. Torka där också?
SvaraRaderaMen bra jobbat utan tvekan! Toppenbra!!!
@Turtlan
SvaraRaderaDet känns i benen idag.
Ser härligt ut. Jag har funderingar på att vandra "Jämtlandstriangeln" i mitten av agusti, men bara funderingar än så länge :-)
SvaraRadera@gunnar i vaplan
SvaraRaderaDet är härligt med fjäll.