I vår "lobby" i trapphuset sitter Lennart, när jag kommer hem från träningen.
- Synd att jag inte såg dig, sa han. Då hade jag ju kunnat vara artig och öppna dörren, och du hade sluppit kodlåset.
- Och jag såg dig och tänkte - gamle man sitt kvar, kontrade jag.
Han skrattade.
- Ja, här sitter jag och väntar på färdtjänst.
- Jaså, sa jag lite överraskad.
- Nä, jag skojar. Jag väntar på att Eric ska komma hem från sin promenad. Vi ska se hockey tillsammans. På C-more. Han har inte den kanalen.
- Ja, han brukar komma hem vid den här tiden, sa jag.
- Jo, visst är det konstigt. Man lär sig vilka vanor folk har här i kvarteret.
- Precis. Vi har tidtabeller allihop.
- Men de skulle behövas lite här och var i dagens läge, sa han.
- Tänker du på världsläget?
- Jo. Och Sverige. Det är ju en sandlåda utan regler.
- Så kan man säga, sa jag. Och nu har vi fått en Trump till i världens femte största land.
- Du menar Brasilien, sa Lennart.
- Jepp.
- Ja, kan du tänka dig. Det går utför både här och där. Till slut slutar man bry sig. Men man tänker ju på de som ska ärva världen. Nä - vi får uppskatta det vi har här i kvarteret. Med känt folk, som gör som de brukar. Till exempel går ut och går, som Eric. Han är min kusin, förresten. Det visste du inte.
- Jaså, sa jag. Nej, det visste jag inte.
- Världen är inte alltid så stor, sa Lennart.
*****
Fint.
SvaraRaderaSådana små möten händer rätt ofta här i vår bostadsrättsförening. Det finns bara en otrevlig människa här, bland alla 50 lägenheter. Och det är inte bara jag som tycker det.
RaderaEn tänkvärd betraktelse, med det stora i det lilla. Eller tvärtom, hur man nu väljer att se det. Och en enda otrevlig människa i grannskapet! Det låter ju som i paradiset. Före Eva och ormen alltså.Ha det gott!
SvaraRaderaJa, det var ju också en liknelse. 😉
Radera