Kändistätt

Nu blev det en så'n dag igen. Jag gjorde "silhuettrundan", det vill säga att man går runt hela innerstan längs kajerna och stränderna. Solsken och vindstilla, fyra-fem grader över nollan.

Såhär mitt på dagen är det förstås bara arbetsbefriade som är ute och går. De flesta jag känner arbetar, så man förväntar sig inte att se någon bekant.

Men nu var det tvärtom. En dam med hund går 50 meter framför mig borta vid residenset. Hunden blir nyfiken på något på sidan om stigen, vilket får damen att vända sig om och får syn på mig. Jag känner inte igen henne direkt. Men när jag kommer närmare ser jag. Hon var med på vår resa till England och Midsomeräventyren i maj. Nu var hon sjukskriven efter en operation.
 - Eller egentligen rehab, berättade hon.
Vi gjorde sällskap en lång bit. Hon är bussförare i lokaltrafiken, så ibland kan man träffa på henne, när man är ute och åker. Nu skulle hon utbildas på de nya elbussarna som börjat trafikera stan. Lite spännande, tyckte hon.

Hunden var inte hennes, utan dotterns. Den hade en egen historia. Den var nämligen immigrant från Bhutan av alla ställen. En charmig spetsliknande, mycket cool och lugn vovve.
 - Hon är lite diskret när hon vill bajsa. Vill inte göra det vid stigen, sa dagmatten samtidigt som hunden bestämt drog iväg ut i terrängen.
 - Hon är som folk, skrattade jag.
Vi sa hej åt varandra och jag gick vidare.

Vid ankdammen träffade jag en kvinna som glatt sa hej-hej. Naturligtvis svarade jag lika glatt. Men jag vet inte vem hon var. Jag hade solen i ögonen. Hon hade bråttom.

Snart kommer jag tillbaka till absoluta centrum. En herre står med ryggen åt mig vid en korsning. Han röker cigarr och då vet jag precis vem det är. En av våra kulturpersoner. Speleman Svante.
 - Hej, sa jag. Det var till att vara snobbig. Han är ofta väldigt korrekt klädd, men nu pekade jag på påsen han hade i handen. Den var från en av de "bättre" herrbutikerna i stan.
Han skrattade.
 - Det är inte värre än att jag har hyrt en frack, sa han. Det är ju disputationstider.
Vi pratade en stund om ditt och datt. Han ville äta lunch.
 - Och då är jag inte social, så vart ska jag då gå.
 - Har du provat Le Croissant, eller Wallstens, föreslog jag.
 - Nej.
 - Wallstens har en beryktad fisksoppa.
 - Men tack för tips.
Vi sa hej, och jag anslöt till en före detta kollega, som precis passerade. Hon gick med mig en bit, men var ute på sin lunchtimme och skulle göra ärenden.

Jag hann bara något hundratal meter när jag ser ett par, som står och storler mot mig.
 - Men vad gör ni här, frågade jag.
 - Vi strosar lite, sa hon.
 - Och jag ska till tandläkaren, sa han. Men inte förrän om en timme.
Min förvåning berodde på att dessa två bor i Malmberget. Vi lärde känna varandra på samma englandsresa som damen med hunden. Jag berättade det för dem.
 - Världen är inte så stor, konstaterade vi.
Vi blev stående en bra stund. De skulle åka tillbaka med tåg senare på eftermiddagen.
 - Ja, det är ju hemskt att man måste åka 25 mil till tandläkaren. Men vi har ingen specialist på mottagningen därhemma, sa mannen. Och att frugan är tandsköterska hjälper ju inte.
-----

Nä - världen är inte så stor, tänkte jag, när jag gick vidare hemåt.

Och myten säger att det alltid blåser i Luleå. Jojo!

*****