I lördags invigdes Luleå konstbiennal. Hör och häpna, Skandinaviens äldsta! Det har jag aldrig varit medveten om.
Konst lite här och var i stan, förutom i stora konsthallen. I år har den dessutom spritt ut sig utöver det vanliga, nämligen till närliggande Boden, men också vidare omkring. Jokkmokk, Korpilombolo och Kiruna har invaderats av internationella konstnärer fram till 17 februari.
Jag har ännu inte hunnit med att botanisera i utställningarna. Ja, inte mer än att det på gågatan precis utanför vår gård stod ett staffli ett tag under dagen. På staffliet stod en tavla. Ingen bild, utan en röd, stor text. Räta på ryggen stod det. Och märk ... Det räckte. Omedvetet följde jag uppmaningen. Konstigt. Men så ska väl konst fungera; upplyftande?
På väg till frisören gick jag lite spänstigare än vanligt. Och det vill inte säga lite, eftersom mitt vanliga tempo är spänstigt.
Vid en passage till en gångtunnel hade naturen själv gjort en installation. Där hade man kunnat ställa en skylt: Fruset fall.
Nu är jag nyklippt.
Trodde att konstbiennalen var nerlagd, det måste vara flera år sen sist. Men...räta på ryggen! Känner mig aningen provocerad. Som när någon säger sig gilla popmusik och får till svar att 5 miljarder flugor kan ju inte ha fel-ät skit. Eller är man kanske överkänslig?
SvaraRaderaBiennalen har haft uppehåll med två omgångar 2015 och -17. Men nu ska den igång igen. Vartannat år, som sig bör för biennaler.
RaderaMen Räta-på-ryggen-skylten var uppkäftigt kul.