Ingen idé

Här försöker man komma undan. Resa bort och få lugn och ro, när man fyller år.

Men, men ... inte funkar det! Någon kalenderbitar(f.d.-)kollega "slår larm" i sociala medier, och så är det hela igång. Gratulationerna strömmar in. Egentligen är det väl kul, men det ställer ju till att man får sitta och tacka hela tiden.

Alltså gjorde jag inte det, utan skrev i slutet på dagen ett inlägg, där jag tackade för alla gratulationer. Kollektivt, alltså.

Vad händer då? Jo - då rasar det in ännu fler. De som har glömt, eller missat kommer med förseningsursäkter dagen efter. Och sen har man bara att lajka sjuttielva inlägg.

Nej, jag är inte sådär negativ, egentligen. Man får ta det, när nu tillvaron fungerar så.

Och tro mig. Jag har inte mitt födelsedatum offentligt på t.ex. FB.

Men hur det än är, så sprider det sig. Från kolleger på mitt jobb på 80-talet kommer kort. Från ICA kommer en princesstårta. Från SIFO (Jag är med i SIFO-panelen) kommer grattis och tips på att lösa in mina poäng till biobiljetter, eller trisslotter. På hotellet där jag bodde på Rhodos springer städerskan ikapp mig i hotellkorridoren.
 - Mister Bert. Mister Bert.
Jag stannar förstås till och tar emot den utsträckta handen. Sedan fick jag kram och kindpussar.
 - Congratiulations. It's your birthday today.

Senare på dagen, när vi kommer hem till hotellrummet, står en flaska exklusiv olivolja på vårt bord.

Och inte nog med det. Som för att försäkra sig, skickade hotelldirektören även ett mail:


Så det är ingen idé att man försöker ta det diskret.

Nu är jag hemma igen. Och firandet är slut.

Tror jag.

Jag är i alla fall nöjd.



*****