Läste i dagarna en dikt om just stenar - mest stora stenar men den är förstås relevant och applicerbar också på små stenar.
(Gillar glimten, solstrålen, som nyfiket en bit trevar sig upp på stranden på din bild!)
Det är ändå något påtagligt anat besjälat, nästan sensuellt med en sten mitt i dess oåtkomligt, hemlighetsfulla slutenhet - och över eoner är den klädd i många skepnader från det allra mäktigaste berg ned till det allra minsta sandkornet mellan tårna på en badplats i sommaren.
En imponerande geologisk resa gör allt stenen, tycker jag, som vederkvicker sinnet med både perspektiv och proportioner till vår egen jordiska resa.
Stafford, får mig att förtjust rysa, hans mjukt lekfulla penna blåser tillfälligt liv i själva stenen så att vi ska förstå sambanden, att ALLTIHOPA på jorden är i samband.
Stenar: "... Tiden bodde här en gång. Den tycker om att hitta sådana här platser och sedan ge sig av så tyst att ingenting vaknar.
Varje gång en sten hittar något den tycker om flyttar den nästan aldrig på sig. Ja, regn kan övertala den eller kanske en älv som är ute och ser sig omkring. Men det tillhör undantagen.
Det sägs att det fanns en tid då stenarna tyckte om att dansa. Du kan se var det hände - stora högar med gamla danspar som tröttnade på varann.
Då och då rör sig en sten när ingen tittar, sedan blir den stilla och ser bort medan den nynnar en liten melodi. Uppe i bergen kan du hitta dessa nonchalanta stenar.
En del av dem borde ha slutat tidigare - de är utmärglade gamla vrak, utan vänner, och oftast bara hopsjunkna precis där de föll..."
William Stafford (1914-93) Från det vilda folket, 1987
Solstrålen söker sig faktiskt ner mot vattnet. Kommer från höger och lyser ut över vattnet. Men den är fin ändå.
Den stora stenen tillhör nog de där som gillar att röra på sig. Is och islossning ställer ibland till det i vår strandkant. Sällan till besvär, men till omväxling.
Fint, Bert!
SvaraRadera(Och jag är sååå glad att jag har stationär dator med bred skärm .., å, så fin bilden då blev!)
SvaraRadera@Elisabet
SvaraRadera😎
Hej,
SvaraRaderaLäste i dagarna en dikt om just stenar - mest stora stenar men den är förstås relevant och applicerbar också på små stenar.
(Gillar glimten, solstrålen, som nyfiket en bit trevar sig upp på stranden på din bild!)
Det är ändå något påtagligt anat besjälat, nästan sensuellt med en sten mitt i dess oåtkomligt, hemlighetsfulla slutenhet - och över eoner är den klädd i många skepnader från det allra mäktigaste berg ned till det allra minsta sandkornet mellan tårna på en badplats i sommaren.
En imponerande geologisk resa gör allt stenen, tycker jag, som vederkvicker sinnet med både perspektiv och proportioner till vår egen jordiska resa.
Stafford, får mig att förtjust rysa, hans mjukt lekfulla penna blåser tillfälligt liv i själva stenen så att vi ska förstå sambanden, att ALLTIHOPA på jorden är i samband.
Stenar:
"... Tiden bodde här en gång.
Den tycker om att hitta sådana här platser
och sedan ge sig av så tyst
att ingenting vaknar.
Varje gång en sten hittar något den tycker om
flyttar den nästan aldrig på sig. Ja, regn kan övertala den eller
kanske en älv som är ute och ser sig omkring. Men det tillhör undantagen.
Det sägs att det fanns en tid då
stenarna tyckte om att dansa. Du kan se
var det hände - stora högar med gamla danspar
som tröttnade på varann.
Då och då rör sig en sten när
ingen tittar, sedan blir den stilla och ser
bort medan den nynnar en liten melodi. Uppe i
bergen kan du hitta dessa nonchalanta stenar.
En del av dem borde ha slutat tidigare -
de är utmärglade gamla vrak, utan vänner,
och oftast bara hopsjunkna precis
där de föll..."
William Stafford (1914-93)
Från det vilda folket, 1987
@Thord Wiman
SvaraRaderaTack för den kommentaren.
Solstrålen söker sig faktiskt ner mot vattnet. Kommer från höger och lyser ut över vattnet. Men den är fin ändå.
Den stora stenen tillhör nog de där som gillar att röra på sig. Is och islossning ställer ibland till det i vår strandkant. Sällan till besvär, men till omväxling.
Thank you, Bert. I see with your eyes. Marta in Canada
SvaraRadera@Marta
Radera☺