Går genom gallerian Smedjan, där jag träffar den cyklande damen, som jag träffade i Rüdesheim i Rhendalen i fjol höst, där hon och hennes man råkat ta in på vårt hotell. De var där på cykelsemester.
Vidare på väg springer jag på Johnny, f.d. stuggranne, Ingers syrra och innan jag är framme vid målet hejar fru W på kajkanten utanför teatern.
Väl framme och sittande vid bordet på Bistron morsar teaterchefen glatt, innan han slår sig ner några bord bort.
Tänk att man aldrig kan få vara inkognito!
*****
Ja, det är ju ljuvligt! Jag minns när jag körde moppe hem från affären och en man vinkade åt mig - det var nånstans vid Särdal - sååå lycklig jag blev! Den där känslan att vara en del av ett pussel. En del av nåt större.
SvaraRadera@Elisabet
SvaraRaderaOch sedan inser man ju hur känd man är.
(Fnys!)
Delad glädje är dubbel glädje. Kam de orden passa in här? (när desserten bärs in på tv)
SvaraRadera@Turtlan
SvaraRaderaVi säger väl det då. 😉