Mat och sån't

onsdag, februari 12, 2020

Oefterhärmligt

Jag har sett  Roy Anderssons senaste film i eftermiddag. Som vanligt väldigt speciell. Det vet man ju på förhand att det ska bli, när man slår sig ner i biofåtöljen.

Fotot excellent. Beige. Inga kameraåkningar - jo, en oändligt saktelig panorering över en krigshärjad stad. Inga närbilder. Kameran står bara och registrerar på lite avstånd. Dråpligt ibland. Man skrattar till i några scener. Inget hänger ihop. Det finns ingen handling. Men man får lite att fundera över, emellanåt.

Filmen var kort. En timme och en kvart.

Nja - jag tycker nog att jag sett bättre filmer av honom. En duva satt på en gren och funderade över tillvaron förblir min favorit.

Hittills.

*****

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Välkommen att kommentera.